När Virginia Woolf skriver om skrivande kan hon verka så sträng och allvarlig. I essän ”Hantverket”, som inleder samlingen Författarlivet, sammanfattar hon exempelvis författarens uppgift så här: Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så […][...]

Om man kan prata om queer-klassiker, och det borde man rimligtvis, så måste väl Virginia Woolfs Orlando höra till de riktigt stora. Och det handlar inte ens om att hon skrev den till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West och gav ut den på sitt och makens förlag (även om bara det gör en ganska nyfiken […][...]

”I den segrande modernismens historieskrivning tycktes Spektrum ha skött sina investeringar oklanderligt”, konstaterar Johan Svedjedal i inledningen till Spektrum. Den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur. På bara några få år, 1931-35, publicerade tidskiften och förlaget så många modernistiska föregångsfigurer att det ”liknar nästan ett facit till en tentamen över trettiotalets viktiga intellektuella”. […][...]

Det första man slås av när man läser Leka med modernismen är hur rätt i tiden den är. Bloomsburygruppen upplever idag något av en renässans: Virginia Woolfs dagboksanteckningar har nyligen återutgivits och höjts till skyarna, Maynard Keynes beskrivs som den mest moderiktiga filosofen i dessa kristider och Ottoline Morrell har fått återupprättelse som en av […][...]

Virginia Woolf skrev sina dagböcker från 1915 fram till sin död 1941. De består av trettio volymer och förvaras i ett arkiv i New York Public Library. Under bombanfallen över London hösten 1940 kunde flertalet av dagböckerna ha blivit förstörda, eftersom hon hade lämnat kvar dem i sin bostad i staden. 1954 gav hennes man, […][...]

Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra speciell då den tvingar berättaren att utifrån en viss […][...]