En medelålders kvinna och en tonårsflicka rör sig i Dublin under en dag, likt en viss Leopold Bloom något sekel tidigare. Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har […][...]

När Sara Lövestam går i mål med sin Monika-trilogi ställs huvudpersonen inför nya val. Hon har kämpat med sin ofrivilliga barnlöshet i över elva år, och slutet av andra boken, Bära och brista, gav visst hopp om att hon skulle kunna förlika sig med den. Landa. I Nu levande har Monika dock en ny man […][...]

I Ljudet av fötter. Första Monikabok fick vi lära känna Monika, hennes alltmer förtvivlade kamp för att få barn och hennes första trevande försök som släktforskare. Om hon nu fick ett barn, vem skulle det egentligen brås på? I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. […][...]

Sara Lövestams roman Ljudet av fötter har undertiteln ”Första Monikabok”. Som Bibelns Första Mosebok, som inleder Gamla testamentet med mänsklighetens och släkternas historia. Ljudet av fötter inleds mer samtida och vardagsnära, med ett besök på en fertilitetsklinik. Monika och hennes pojkvän försöker få barn. Hon får krypa upp i gynekologstolen (eller snarare ner, som alla […][...]

Idag har vi alla möjligheter att välja i princip vilket liv vi vill. Gifta oss med någon av samma kön, få barn med en kompis och kanske vara ihop med en tredje part, bo flera familjer i samma hushåll, eller varför inte bo själv. Om du inte kan få barn naturlig väg går det bra […][...]

Själv är jag än så länge frivilligt barnlös. Det är inte så lätt att veta hur det kommer att utveckla sig, men det gör det förstås omöjligt att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet och ”kampen för att bli förälder” (som det heter i undertiteln till Marie Granmars bok) utan att lämna öppet för […][...]

Ok. Såhär är det. Nu ska jag berätta något jag nog inte borde berätta. Vi får väldigt mycket böcker till redaktionen, vi fördelar dem, tjoff, och sen är det alltid några kvar. Ungefär som när man skulle välja lag på gympan i skolan, det var alltid några kvar till sist som något lag fick förbarma […][...]