Övergångarna, de döda, finns mitt ibland oss, goda och onda. Det är motståndsrörelsen hos Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och John Ajvide Lindqvists odöda, det är Maria Gripes flirt med verkliga vetenskapsmän och filosofer (här Swedenborg och Polhem) och märkliga telefonsamtal.

Sagans klassiska ingredienser finns där – uppdraget, de som hjälper och de som är på motsatt sida men förankringen i nutiden är total – det är med mobiltelefonens hjälp man säkrast identifierar en övergångare och hjälparna är uppdaterade och självklara i sina roller, som före detta kåkfarare respektive lastbilschaufför. Det inträffar överraskande saker och sker omkastningar men inte så överraskande utan följande de mönster som brukar förekomma.

Jag tycker om att det är ett så tydligt Stockholm som tecknas, jag tycker om att hela tiden vara geografiskt hemmastadd, kanske särskilt när det är något övernaturligt som ska utspela sig. Tunnelbanestationer och gatuadresser att hålla fast vid när resten flyter. Det är också rejält med alldeles vanliga realistiska inslag, som utanförskap i skolan, föräldrarnas konflikter och knepigt festande men med det extra osäkerhetstillägget – vilka kan man egentligen lita på?

Övergångarna är första delen av en planerad serie, vilket dock inte nämns på omslaget, så det känns lite grann som ett långt pilotavsnitt där slutet skulle kunna vara ett riktigt slut, om än ett väldigt öppet.

Så, välbekant men ändå spännande, med bra driv i texten och fin blick för små nyanser i det vardagliga.

Similar Posts:

• Tunn historia, tunt berättat
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• Bättre än på tv!
• Ö- och morfartryggheten
• New York-galenskapens fantasy-förklaring