Förra året följde jag debatten om Nya tiders medverkan, och tolkade det som att det hela var en juridisk miss. Korkat, men kan hända den bäste, tänkte jag. Nu har de lärt sig inför nästa år. Så när nästa år kom, och det stod klart redan tidigt att Nya tider sökt och fått tillstånd till […][...]

Döda invandrare, sa Mangs, och polisen kommer att utgå ifrån att de haft livet av varandra. Knarkuppgörelser, gängbråk, det är där de kommer att leta först. När Peter Mangs först började skjuta på Malmöbor med utländskt utseende, var året 2003. De första morden skedde i Lindängen, ett område med många utländska namn i trappuppgångarna. En […][...]

Vad har antikoloniala rörelser i Marocko och Algeriet, irländare och indier, skandinaviskt motstånd mot den nazistiska ockupationen, baltiska ”skogbönder” under Sovjettiden, Castro och Che Guevara, brasilianska fångar, haitiska slavar, Nelson Mandela och ANC, västtyska Röda arméfraktionen och danska Blekingegadeligan, basiska ETA, al-Qaida och Occupy Wall Street-rörelsen gemensamt? Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer […][...]

Det här är historien om den största terrorattacken mot det norska samhället under modern tid. Man önskar att man inte läst den, man önskar att man låtit bli, och ändå känns det nödvändigt. På de första sex sidorna kastas vi direkt in i den vidrigaste delen av berättelsen, skottlossningen på Utöya. Kanske skriver Seierstad in […][...]

I Min kamp 6 skriver Karl Ove Knausgård (eller ja, han parafraserar Don DeLillo) att terroristers mål är desamma som en författares: att tränga in i vårt undermedvetna, att skapa ikoniska bilder, att ställa upp en berättelse som nästlar sig in i hur vi tolkar världen. Flygplan och skyskrapor. Ikaros och Babel. Han skrev detta […][...]

Det är september 2009, Min kamp har börjat komma ut i Norge och över en natt har Karl Ove blivit skandalförfattare. Släktingar hotar dra honom inför rätta och kallar honom och hans mor varje namn man kan tänka sig, jävla bortskämda märkvärdiga författare som inte fattar vad det verkliga livet är, medan hans författarkollegor hyllar […][...]

”Hat” tycks vara nyckelordet den här säsongen. Från Magnus Lintons De hatade till Maria Svelands Hatet och Johanna Langhorsts Förortshat. Sticker någon boktitel ut verkar det vara med ironisk svärta som hos Henrik Arnstads Älskade fascism eller Marcus Priftis synbart schlagerkäcka Främling, vad döljer du för mig? – båda handlar inte desto mindre om hat. […][...]

När Henrik Arnstad pratade om sin bok Älskade fascism på en av Norstedts bokpresentationer i vintras pratade han om neofascismens födelse i Frankrike under 1960-talet. Då förkastade extremhögern den biologiska rasismen och gick över till en kulturell rasism. Därmed hade fascismen blivit rumsren. Den kulturella rasismen är också den vi ser i dagens Sverige: ”Jag […][...]

Det första jag tänker när jag läst igenom Maria Svelands bok, som verkligen är en bok att sträckläsa, är att detta väl inte är något nytt? Detta visste jag sen innan, de allra flesta sakerna hade jag koll på. Sen slår det mig att det kanske inte har med boken i sig att göra, utan […][...]

Jag brukar rapportera väldigt detaljrikt om författarsamtalen på Internationell författarscen i Kulturhuset i Stockholm men så blir det inte i den här texten om gårdagens samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson, journalist på Sydsvenskan. Det brukar nämligen vara väldigt mörkt i hörsalen på tredje våningen och det becksvarta decembermörkret hjälpte inte till igår. […][...]