Saker vi skapar är en essä i åtta delar berättad i bild och pratbubblor på ett sätt som ligger nära den tecknade serien. Berättaren är en antropomorf figur som påminner om en tidig Musse Pigg eller Katten Felix. Det är en riktig essä i bemärkelsen ett försök. Axel Brechensbauer trevar sig fram inom frågekomplexet saker […][...]

”Bring back the neolibs! I’m sorry! I didn’t fucken MEAN to pray for anarchy!” kommenterade rapduon Sleaford Mods post-Brexitvärlden i fjol. Det verkar vara en osäker värld vi hamnat i, där de båda de ledande ideologierna som drivit västvärlden sedan 1945 verkar ha kollapsat; neoliberalismen till den nakna sälj-allt-feodalism som sociala medier kallar ”late capitalism”, […][...]

- Hej, mina kära med-ateister! Jag heter Alain och är filosof! - Hej Alain. - Och med ateister menar jag också alla er sekulära typer därborta som kanske ”tror på något” men inte lever ett uttalat religiöst liv. - Äh, OK? Jaha, hej. - Jag tänkte prata med er om någonting ni, som ateister, säkert […][...]

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt […][...]

Den upplyste resenären, som föraktar de klassiska reseberättelsernas västerländska ignorans – och som åker ensam till ett underutvecklat land i en känsla av individualistisk briljans – betraktar såklart sig själv som överlägsen turisten. Den upplyste resenären kommer inte till den fattiga byn för att njuta, söker inte exotismen. Den upplyste anländer med en ödmjuk inställning […][...]

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv. Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i […][...]

Den här gången undersöker Alain de Botton begreppet statusstess. Boken vill ge tröst åt alla som är drabbade och rädda om sin status. För individen är statusstress något ont, enligt de Botton, och i dess värsta form ett samhällsproblem. Utgångspunkten är att vi alla är i behov av bekräftelse från vår omgivning, som ofta förenklar […][...]

Känner du dig ensam och övergiven? Misslyckad och otillräcklig? Impopulär? Var lugn, det finns tröst att få. Redan de gamla grekerna hade många visdomar att förse oss med på temat, menar Alain de Botton. Är du impopulär kan du alltid hämta tröst hos Sokrates. Han visste minsann hur det var att vara impopulär. Inte minst […][...]