1968 är ett mytomspunnet år som givit namn åt en hel vänsterrörelse. Nästa år är det 50-årsjubileum. Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet […][...]

Håkan Agnsäter spelade trummor i proggbandet Solen Skiner. Kring spelningarna börjar han plocka på sig affischer, först de för bandet, för att ”det var så häftigt att se vårt namn på affischer”, men snart även andra. 30 år senare öppnar han den där resväskan fylld med affischer som följt honom från källarförråd till källarförråd genom […][...]

Det har kommit en hel del böcker om det Johan Svedjedal kallar ”engagemangets årtionde” (ungefär 1965 – 1975) de senaste åren. Det är kanske inte alltför våghalsigt att gissa sig till anledningen: Den där periodens Allt är möjligt-mentalitet står i ganska skarp kontrast till dagens politiska debatt. Eller? Hur långt är det egentligen mellan 1968 […][...]

”Nej, ni får inte kalla er gula pantrarna. Herregud, var lite originella.” USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur […][...]

Jan Guillou, Mikael Wiehe, Suzanne Osten och Åsa Moberg. Kändisarna duggar tätt när teveprofilen Micke Leijnegard bokdebuterar med en serie porträtt av 1968-rörelsens stora. ”Var blev ni av, ljuva drömmar” lyder undertiteln, efter Tage Danielssons sång med samma namn. Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man […][...]

Häromdagen fick jag frågan i bokhandeln om jag kunde tipsa om en roman som utspelade sig mellan 1870 och 1890 och handlade om kärlek. Hen kunde även tänka sig att möjligtvis sträcka sig till 1910 men absolut inte längre fram än så. Hen gillade etiketten under just den perioden. Butikens alla boktitlar flashade förbi i […][...]

Ta Stockholm, åren kring 1970, lite demonstrationer och alternativhäng, en hel del droger, namedroppa Carl Johan De Geer – och du får förmodligen varenda svensk 68-skildring som någonsin skrivits. Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel […][...]

Om Den maskerade proggaren måste sägas: förbannat vilken skön serie. Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var […][...]

Jag är något av en överliggare. För lite yngre läsare bör kanske påpekas att det på inget sätt utgör någon form av sexuell preferens. Det är ett sätt att förhålla sig till studier, eller snarare, att ha lite svårt att sluta. Vi är nästintill utrotningshotade numera, och nuvarande regering anser närmast att vi borde avskaffas […][...]

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord”, frågade sig Hasseåtage via Monica Zetterlund i Svea Hund 1976. Framåt slutet av 70-talet hade vänstervågen – och optimismen – onekligen om inte sjunkit undan så åtminstone peakat för länge sedan. Peakat, men också i någon mån omvandlats i praktik. För hur skulle man egentligen […][...]