Bokcirkel 4: "Lolita"
"Lolita". Boken vars blotta titel får många att skruva förläget på sig, eller rentav förfasa sig. Ett av de kanske otäckaste ämnen som finns: den medelålders mannen Humbert som kidnappar sin alldeles för unga styvdotter och gör henne till sin älskarinna. Varför läsa något sådant?
Det finns skäl. Det kanske främsta är just att "Lolitas" hemskhet ligger i hur hemsk den inte verkar vid första anblick; det är en fruktansvärd tragedi beskriven ur gärningsmannens synvinkel, bisarrt nog på något av den vackraste prosa som åstadkommits under 1900-talet.
Vi kanske alla vill ha skurkar som är enkla att förstå, som gör det de gör för att de är onda och som mwa-ha-ha:ar bakom sin svarta mustasch och slängkappa. Men hur ofta är det så, egentligen? Humbert Humbert är raka motsatsen, en vältalig, insmickrande, poetisk men i slutändan patetisk smilfink som begår ett av de värsta brott man kan tänka sig – och sedan försöker slingra sig.
"Lolita" är lögn från början till slut, får ens huvud att snurra, och det är upp till en själv att dra slutsatserna om exakt vad som händer. Det handlar om objektifiering, om hur förövaren intalar sig vara offret, om vilka skygglappar vi alla kan sätta på oss när det passar sig. Det är den slutgiltiga utmaningen av läsmusklerna – ger man Humbert en millimeter smiter han undan in i sin egen självgodhet. Det är upp till läsaren att se igenom skitsnacket och försöka rädda både Lolita och "Lolita". Du har aldrig läst något liknande.
Diskutera "Lolita" här!
Tillbaka till bokcirkelsidan.
|
|
Recenserat på dagensbok.com
| | "Pnin" | 
| Den 6 och 7 juli 1959 transporterade Wahlström och Widstrand de 1[...]
Läs mer...
| | "Masjenka" | 
| Ryskt och otrevligt. Så beskriver Vladimir Nabokov pensionatet i [...]
Läs mer...
|
Textutdrag
Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.
Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita.
Hade hon föregångare? Ja, det hade hon. Kanske skulle det aldrig ha funnits någon Lolita om jag inte förälskat mig i ett första flickebarn en sommar. I ett prinsdöme vid havet. Å, när? Ungefär lika många år innan Lolita föddes som jag var gammal den sommaren. Lita på en mördare när det gäller prunkande stil.
Mina damer och herrar i juryn, bevisföremål nummer ett är vad seraferna – dessa enkla, ovetande, bevingade väsen – avundades så. Betrakta detta i trassel av törnen.
Översättning: Aris Fioretos
|
|
