Bokcirkel 1: "Ännu talar träden"

"Ännu talar träden" var den första av Calixthe Beyalas romaner som översattes till svenska; hon säger själv att den är hennes mest "afrikanska". På ett språk som vrider sig mellan högt och lågt - balanserande mellan gröna andar, undersköna kvinnor och ruttnande lik - och vibrerar av dämpat ursinne, burlesk humor och livsbejakande överdåd, serveras en mångbottnad och spektakulär berättelse om ett av historiens största övergrepp. Huvudpersonen Eden berättar om människorna i en by i Kamerun under kolonialtiden i början av 1900-talet. Vi får möta det myllrande livet i byn och de främmande kolonisatörerna, som omväxlande består av fransmän, tyskar och engelsmän. I bakgrunden finns kriget i Europa. Diskutera "Ännu talar träden" här! Tillbaka till bokcirkelsidan. Recenserat på dagensbok.com "Vår förlorade heder" Saïda Benerafa föds i Couscous, en förortsliknande håla utanför s[...] Läs mer... Textutdrag Det sades att... Att vad? En bekännelse nedskriven på ett främmande språk är alltid en lögn. Vi ljuger på Baudelaires språk. Man berättar företrädesvis sådant som är lätt att uttrycka och hoppar över somligt för att slippa gå efter ordboken. Det är inte svårt att förstå att den här berättelsen inte skulle vara densamma om den berättades på vår dialekt. Det var ingenting särskilt med vår tillvaro. Men den sinnesrörelse som jag känner när jag förmedlar dessa minnen till er är uppriktig och stark. När den här berättelsen börjar var jag, Eden B'Assanga Djuli, tre äpplen hög. En morgon på väg genom gläntan som ledde ner till floden fick jag syn på en gestalt som rörde sig. Jag tyckte att den liknade ett slags stort djur. En jättelik gris, tänkte jag. Jag var väldigt förtjust i fläskkött och min glupskhet dämpade rädslan. Jag plockade upp en sten, smög upp bakom det krälande djuret och drämde till. I samma ögonblick upptäckte jag att det var en människa. Han bar full mundering: ryggsäck, två pistoler och ammunitionsaskar i bältet. Hans leopardklädsel hängde i trasor och fötterna var nerklämda i ett par gigantiska stövlar som räckte honom till knäna. Ansiktet var nerjordat. Jag skrek till av förfäran och rusade iväg hals över huvud allt medan jag snubblande åkallade mina förfäder. Törnbuskarna rev sönder skinnet på mig och jag fick taggar i håret. Jag var på vippen att falla ihop när några kvinnor på väg till floden skyndade sig fram. - Vad är det som händer? Fortfarande gråtande förklarade jag att det fanns en vit vålnad i skogen. "Din lilla lögnhals!" ropade de för att inte visa hur rädda de blev. Jag höll så envist fast vid min historia att de blev tvungna att följa med mig. De gick på tå med ängsliga blickar runt omkring som om de var rädda att väcka skogens alla monster. Översättning: Åsa Larsson Utgivet på svenska: (Leopard förlag, 2003) (En bok för alla, 2004) (Leopard förlag, 2004)