Några böcker om schlager blir det inte denna vecka, men vi börjar med lite svensk glamour. Lena Nyman, en av våra största skådespelerskor genom tiderna, har blivit porträtterad i Annika Perssons bok Jag vill ju vara fri, som jag recenserar idag. Det är en kavalkad av svensk filmhistoria och fantastiska rollprestationer, men också en baksida med tungt missbruk och osäkerhet.

Till imorgon har Oscar läst Sofi Oksanens senaste, När duvorna försvann, en historia om svek och lojaliteter där scenen än en gång är Estland under andra världskriget.

Kari har läst Religionen i demokratin : ett politiskt dilemmas återkomst, en antologi utgiven av Timbro. Det är insiktsfulla texter, men i och med att den är utgiven av Timbro missar den en hel del läsare, menar Kari. Recension kommer på onsdag.

På torsdag får vi läsa om en debut. Då skriver Marcus om Jenny Åkervalls Jag tjänar inte. Hon är före detta journalist och medarbetare i Göran Perssons och Mona Sahlins stab. Boken innehåller svensk politik, livspusselstress, arbetsplatsskildringar och psykiatri. Väldigt spännande, låter Marcus meddela…

På fredag skriver Anna C om Linn Hanséns Gå till historien, en diktsamling som försöker göra upp med vårt sätt att prata om just historien. Samlingen återkommer till vad historia egentligen är, men är en aning ensidig, tycker Anna.

Och till helgen får vi som vanligt en gästrecensent, missa inte det! Vad läser du själv just nu?

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com - Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för “Utklassning”… f’låt, “Utrensning”
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Peppar, peppar….
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till

Det var en gång en liten flicka som hette Lena.
Hon var mycket liten och ljushårig.
Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.
Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.
Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.
Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld.
Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

Citatet står på försättsbladet och är det första du möter när du öppnar Jag vill ju vara fri. Det är taget ur en av Lenas många dagböcker, som efter hennes död finns tillgängliga på biblioteket i Nacka. Det är här Annika Persson hämtat det mesta av sin information, ur Lenas egna ord. Jag går ifrån min princip att skriva efternamnet när jag talar om kända personer, för efter att ha läst boken är jag alldeles för mycket under huden på Lena för att säga något annat än just Lena.

Lena Nyman var en av Sveriges största skådespelare genom tiderna, om vi börjar där. För det var just i yrket hon fann sin frist, sin mening med livet, sin styrka. Lena blev stjärna redan som barn, gick i teaterskola från sex års ålder, hade biroller på Operan, Vasateatern och Dramaten, och agerade värdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve, allt innan hon fyllde 20. Men Perssons bok tar sin början 1963, då Lena söker till Vilgot Sjömans film 491. Sjöman, en lovande regissör på uppgång efter filmen Älskarinnan, på väg att hamna under Ingmar Bergmans skyddande vingar.

Nu har hon just hoppat av Willy Koblancks teaterskola eftersom hon inte tycker att Koblanck håller måttet som pedagog. Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Hon har fått sparken från sitt första fasta jobb, på NK, efter bara en vecka som expedit på väskavdelningen. Lena kommer inte i tid mer än en morgon. Dessutom har hon svårt för försäljarrollen och uppvisar lite för stor ärlighet för de ansvarigas smak. Hon avråder kunderna från att köpa fula väskor.

Lena får rollen som Steva i 491, en “ung flicka på glid” som i en scen idkar tidelag med en hund. Filmen kommer att väcka så pass upprörda känslor att den dras upp i riksdagen för granskning; är en visning för svenska folket lämplig? Det här är alltså Lena Nymans start som omskriven skådespelerska. Det är också här hennes samarbete med Vilgot Sjöman tar sin början. Sjöman, som skriver i sin dagbok att Lena är söt men inte särskilt intellektuell.

Och hela livet har Lena ett sätt att prata som gör att man som åhörare tror att hon inte är speciellt smart. Inte kan man ana att hon läser alla de stora filosoferna, att hon som artonåring funderar över hur Nietzsche egentligen hade förhållit sig till Hitlers beundran, och i sin dagbok för långa diskussioner med Sokrates, allt i relation till sitt eget liv.

Så kommer hon också att behandla rollgestaltningar; citatet som blivit titeln på boken är taget från en diskussion med P.O Enquist, om varför hon stryker över hans regianvisningar i Tribadernas natt (1975). Hon tar rollen och gör om den till sin, det är så hon jobbar och det är detta som kommer att bli det unika med henne. “Jag vill ju vara fri från det du tänkt.” Redan i slutet av 60-talet börjar Lenas rollgestaltningar på teatern möta geniförklaringar i pressen.

Men tillbaka till 491: Lena blir lite tänd på Vilgot Sjöman och de inleder en affär. Han är egentligen tillsammans med Monika Zetterlund, Lena är knappt tjugo, han är fyrtio, och bara en i raden av alla kärleksaffärer Lena kommer att ha. Hur hann jag med alla karlar?, undrar Lena Nyman själv när hon på ålderns höst efter sin mors död läser igenom dagböckerna.

Men jag som läsare undrar kanske främst: hur orkade hon med allt jobb, hur vågade hon ta för sig så, med all denna inneboende osäkerhet? Trots den nära relationen med konstnärspappan - som visserligen ständigt tycks leva på Lenas pengar men ändå - är det något skört över dagboksanteckningarna, hon håller inte riktigt ihop.

Hos Sjöman får Lena huvudrollen i det experimentella projektet Jag är nyfiken - en film i gult, och senare även den blå uppföljaren. Det är film som låter verkligheten ligga väldigt nära fiktionen. Filmen blir en succé världen över, till och med Jackie Kennedy ser den. Men allt är inte rosor. När Jag är nyfiken - en film i blått går upp på biograferna, recenseras den ingående i tidningarna. Med något fel fokus.

Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men nu när hon återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.

Så skriver Nils Beyer, en av den tidens ledande recensenter, i tidningen Arbetet, och flera hakar på. Ingen av dessa kritiker vet förstås att Lena har slagits mot sin kropp under hela sitt liv. Och kommer att slåss mot den till den dag hon dör. Dagboken fylls av hiskliga dieter: fasta varvas med bakelser på café, vistelser på hälsohem, så lite intag som möjligt, och allt hålls stången med hjälp av stora mängder alkohol, som snart gör henne till alkoholist.

Rock n’ roll säger man, när det kommer till manliga genier som super sig sönder och samman. Caitlin Moran skriver i Konsten att vara kvinna om matmissbruket som aldrig kommer att ses som lika hardcore som de andra drogerna, utan snarare döljs som något pinsamt att prata tyst om. Varför? För att det är ett utbrett kvinnofenomen.

Jag vill gärna tro att saker och ting har förändrats, att man inte skulle skriva såna recensioner idag. Men att kvinnor recenseras för sitt utseende är ju inget ovanligt, senast hade vi Petra Mede som fick skit för att hon inte sminkat sig på generalrepetitionerna av Eurovision. Mest synd av allt är att recensenterna helt förbisåg att Lenas kropp hade del i det politiska; den rebelliska ton som genomsyrar dessa två filmer, och som gjorde mig så lycklig när jag såg dem för första gången.

Lena Nyman är tacksam att hacka på. Hon är inte smal som Bibi Andersson, hon är inte intresserad av en hemmafrutillvaro. Även om hon gör ett tappert försök med Mats, banktjänstemannen, i början av 70-talet. Det går bra ett tag men sen går det åt helvete, Lena missbrukar piller och hamnar på sjukhus och när hon kommer tillbaka välkomnar Svensk Damtidning med stora famnen av anklagande frågor: om hennes rykte som sexflicka, varför hon har legat på sjukhus, om hon har tänkt skaffa sig pensionsförsäkring (!), och om hon aldrig ska gifta sig.

Gifta sig gör hon, flera år senare, med en låtskrivare hon jobbar med. Men intressantare är vad hon skriver i sin dagbok efter att det spruckit med Mats:

När jag var inne i stan förut, tänkte jag på Mats-Lena, utifrån identiteten. Och vem jag blivit om jag låtit bli att supa ner mig den 26/8 1970.

Alltid
snyggt men diskret målad
långt välvårdat hår
snyggt men diskret klädd
aldrig kort-kort, inga utmanande eller uppseendeväckande kläder; men snygga välvårdade naglar, diskret färg
välvårdat tal
vålvårdat uppförande
välvårdat hem
äter Lagom
dricker Lagom
pratar Lagom
lägger sig Lagom
lagar Lagom och Lagom bra mat
knullar Lagom, dvs. när Mats vill (låtsande orgasm för att inte göra Mats ledsen eller sårad)
Lagom, Diskret utmärkt värdinna
mor till två eller tre (beroende på vad Mats vill) välvårdade, välanpassade och Lagom barn
(…)
Levande begravd.
Levande död.

Hon konstaterar att hon varit tvungen att lägga ner teatern, åtminstone inte kunnat ägna sig åt den i den utsträckning hon gör nu. Förpassats till statist. “Hellre bli hemmafru, än det.”

Vid tillfällen som dessa känner jag ett starkt släktskap med Lena Nyman. Det behövs fortfarande att kvinnor orerar om sina villkor i en värld som styrs av män. För Lena blir den stora Lena Nyman, utan vilken vår värld skulle vara betydligt fattigare. Att läsa det urval av hennes roller som Persson presenterar på slutet är att drabbas av andnöd och stor beundran.

Till syvende och sist är det en form av feministisk historieskrivning Annika Persson ägnar sig åt. Hon påminner om de hyllande recensioner som gått i Lena Nymans fotspår sedan hon geniförklarades för sina tidiga rollgestaltningar i slutet av 60-talet. Lena var en stjärna, men också en hårt arbetande skådespelerska, med förmåga att skapa ett eget rum av sina gestaltningar.

Och så vill jag avsluta recensionen med den bild av Lena Nyman som jag tycker ska leva vidare. Den som varken handlar om självskadebeteende eller de olika villkor som råder för geniförklarad man och geniförklarad kvinna. 1992 turnerar Lena med ett teatersällskap sammansatt av elever hon haft på scenskolan i Malmö. Katta Pålsson berättar:

- Det var Bengt Braskered som berättade, han spelade Loffe dödgrävaren och han hade nån scen där publiken skrattade jättemycket. Lena hade kommit fram och frågat honom: “Trivs du med den här scenen?” “Ja”, sa han, “de skrattar.” Hon: Vill du inte att de ska applådera också? Han: Va? Hon: Du kan få applåd på det här. Han: Va, hur då? Hon: Ta en liten paus där mellan de två orden så ska du se. Han tyckte ju att han hade uppnått himmelriket redan med att få sina skratt liksom. Men så gjorde han den där pausen. Och då blev det applåd varje föreställning.
När Bengt frågade henne om det där sen sa hon bara: “Men när jag läser manus, då ser jag ju direkt. Skratt, applåd, skratt, applåd, skratt, skratt, skratt, applåd. Det ser man.”

Similar Posts:

• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Rättvisa och integritet
• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Bunkern är precis lika gastkramande som jag förväntat mig och efter ungefär tjugo sidor, där det fortfarande egentligen inte hänt något läskigt i reell bemärkelse, sätter min säkerhetsinstinkt igång. Den som fick mig att skippa skräckfilmer under hela uppväxten, för att jag var så rädd för bilderna innan jag ens hade sett dem. Jag är expert på att vara mörkrädd nämligen, inbilla mig saker, all smygande skräck funkar så himla bra på mig. Bara hinta det där med att vi har en lampa som fungerar lite när den själv vill, vi har en syster som är blind (eller är hon? Vad ser hon egentligen? Kanske ser hon det som ingen annan kan se?), vi har ett gammalt ruckel till hus ute i skogen, allt det förutsägbara men det funkar så jäkla bra. Efter tjugo sidor funderar jag alltså på att lägga ner, fly nu medan du ännu kan… Men det gör jag förstås inte.

Charlotta är trött på sitt jobb på banken och att pengarna alltid tycks rinna mellan fingrarna på henne. Så när det uppenbaras en möjlighet till extrajobb, att måla och rusta upp en gammal lada som ska användas till scoutläger, tar hon glatt chansen. Arbetskompisen Lisa verkar visserligen lite underlig, och nog är det obehagligt med minkarna som fortfarande dyker upp i gröngräset efter den sedan länge nerlagda minkfarmen. De gamla systrarna som fungerar som arbetsgivare är också lite underliga, är de inte? För att inte tala om skogen, som är så lätt att gå vilse i…

Läs inte på baksidan, är ett råd jag har att ge. Vad fan är det med folk nu för tiden, varför avslöjar de så satans mycket? Är inte vitsen med att läsa att uppleva händelserna själv?

Von Corswant debuterade med Barnflickan 2011. Den fick mycket fina recensioner. Och jag är som sagt till en början ytterst övertygad. Nog vet hon vilka strängar hon ska spela på för att dels få mig att hetsigt läsa vidare, dels göra det svårt för mig att sova. Jag blir som frälst, talar varmt om boken inför mina vänner, både längtar och fasar inför nästa stund med den.

Huvudpersonen Charlotta är en udda fågel, som jag som läsare inte vet om jag ska tycka om eller ens om jag begriper mig på. Många gånger undrar jag varför hon agerar som hon gör. Omsorg, rädsla, hon tycks inte ha de vanliga mänskliga drivkrafterna. För det mesta förstärker det dock spänningen: det är mycket läskigare att följa en person som snarare är skeptisk än rädd, och där jag som läsare är den som får känna den verkliga rädslan…

Det är en sak att plantera ut obehagligheter och olösta mysterier, och en annan att knyta ihop säcken på ett bra sätt. Och det är här jag tycker von Corswant fallerar. Det blir onödigt invecklat, komplicerat och samtidigt hastigt. För mycket på samma gång. Jag tappar närvaron som byggts upp tidigare i boken och har svårt att tro på det övernaturliga, som tidigare var så ingrott i mig som sanningen. Det är synd. Det är också här nånstans som karaktärsteckningen av huvudpersonen gör mig förvirrad. Är det verkligen ett smart grepp av von Corswant att göra en avig karaktär med bristande medkänsla? Eller är det snarare slarvigt, platt, en nödlösning för att spänningen ska gå före psykologin?

Nej, det sänker mitt betyg, även om det bara handlar om sista fjärdedelen av boken. Till nästa gång hoppas jag på en tydligare sammansatt historia, där von Corswant inte gör det så komplicerat för sig. För det är definitivt en genre hon bemästrar i övrigt, som en sann skräckdrottning.

Similar Posts:

• Ett göteborgskt psycho
• Polisarbete, psykologi och pirrig spänning
• En överdos av “Slas”
• Veckan på dagensbok.com - Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• Ingen rädder för vargen

Men ny vecka innebär förstås också en massa nya bokrecensioner här på dagensbok. Idag kan vi läsa Emelie Eleonoras recension av Allt du kan önska dig, en fransk pärla skriven av Grégoire Delacourt, “att ta till sitt hjärta och älska”, hälsar recensenten.

På tisdag skriver Ella om Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Han debatterar hur stora förändringar den svenska skolan egentligen genomgått de senaste decennierna - och det är verkligen förbluffande, skriver Ella. Vad gick fel och vad kan vi göra åt det? Som bonusrecension blir det även Emma Leijnses Godkänt? En reportagebok om den svensk skolan. Två mycket intressanta, upprörande och åtminstone delvis inspirerande böcker, tycker recensenten.

På onsdag skriver Emelie om Ester Roxbergs Fågelhuset, en roman som utspelar sig på ett fint, viktigt och kulturbärande förlag i Stockholm där Liv är praktikant. Det är en absurd och surrealistisk roman som ställer frågor om ungas arbetssituation, om popularitet, status och vikten av att ha just ett liv. Vi kommer även att ha en tävling den dagen där du har chansen att vinna boken, missa inte det!

Veckans gäst Helena Lie skriver på lördag om Eva Ströms senaste diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Även på söndag blir det dikt, då Håkan avslutar veckan med en recension av Ljus av Johannes Heldén.

Similar Posts:

• Skolor som faktiskt fungerar
• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Ny vecka på dagensbok.com
• En önskebok om önskningar
• Ingen motsättning mellan lyrik och epik

Boken handlar om Caroline Hainers egen väg mot ett lyckat förhållande. Hon är, liksom så många andra, rätt dålig på att välja en bra partner, hur många olika sorters män hon än träffar verkar det alltid sluta likadant. Han vill inte inleda något just nu. Han vill inte ses längre. Eller också är det Caroline som inte är kär längre.

Det enda jag tycker är synd med den här boken, och det känns som att vi lika gärna kan börja med det, är just denna fokusering på henne som person. För mig blir det nästan alltid bättre om det är en fiktiv roman jag läser. Om personen är påhittad har jag lättare att leva mig in i hens förehavanden och kan koppla bort resten av världen. Men jag har förstått att det inte är så omvärlden fungerar.

Det finns en trend just nu som aldrig verkar sluta, att antingen ska det vara en deckare du skrivit, eller också ska boken handla om dig själv. Detta går hand i hand med dokusåpatrenden, som också börjar stå mig upp i halsen. Hur kul det än är att lära känna människor, så varför ska utvikningen i sig vara det som lockar? Snarare tycker jag att det är det som distraherar. Carolines dejtande har många gemensamma nämnare med mitt eget, och säkerligen för många andra kvinnor i Sverige. Att det handlar om just Caroline känns ovidkommande.

Men, having said that, så är det här en fantastiskt underhållande bok. Den är uppdelad i kapitel som heter de olika killnamnen. Ibland är det “Rockkillen”, men oftast är det helt enkelt “David”, “Jonas” eller “Aris”. Det är galna killar, som blir kära på en sekund och hör av sig hela tiden. Det är ouppnåeliga, som aldrig hör av sig. Och så är det rena skära idioter, som man inte förstår varför Caroline involverar sig med; men samtidigt har vi väl alla någon gång varit i den destruktiva fasen? Som Caroline själv säger: “människor som säger att man ska köpa en blomma till sig själv när man har ångest, dessa käcka varelser, de kommer jag aldrig att förstå mig på.” Och det är också en stor behållning med den här boken. Den vågar vara svart och deprimerad, samtidigt som den är underhållande och kul.

Dessa relationer varvas med samtalen hos terapeuten, som gör sitt bästa för att gräva bakom förälskelsens skimmer. Bered dig på jobbig igenkänning!

För doktorn ljuger jag inte. Jag berättar att det hugger till i hjärtat, som om något slits sönder, kanske en artär eller en muskel? Ja, jag vet inte riktigt hur det funkar, det vet han bäst såklart, men jag får svårt att andas och blir svettig. Det känns som om jag håller på att dö, eftersom luften tagit slut och hjärtat sprängts, ja eller ryckts loss från någon viktig ven eller så.
Men när det händer så är jag inte full av panik, nej, det tycker jag inte stämmer, så det är kanske inte panikattacker ändå. Jag är mer beredd på att döden kommer när det hugger till. Jag tänker okej, blundar och känner på smärtan.

Caroline träffar de mest underhållande romankaraktärer. Och när de inte är underhållande är själva situationen underhållande. Jag vet inte om man kan klassa det här som “chick lit”, eftersom det har en mer undervisande sida i form av terapeutsamtalen och de psykologiska funderingarna, men jag tänker mig att jag läser den som man läser chick lit. Nära till både skratt och tårar, med ett accelererande driv. Vad kan gå fel den här gången, det verkar ju så bra?! Eller stundtals: vad i helvete ser hon hos honom, nej nu får du göra slut, nu!

Jag rådgör med Linnéa. Hon säger “Jag vet inte mycket om sånt här men ni verkar passa bra ihop, han är ju supertrevlig. Smart också!”
Jag rådgör med Henning. Han säger “Vill du flytta till ett radhus och skaffa fyra äckliga barn så gör det men du lurar bara dig själv.”
Har det inte alltid varit Jonas?
Jag tänker på hans alltid så häpna ansiktsuttryck. Jag tänker på hans lägenhet, på den slitna, virkade grytlappen med sin alldeles egna krok bredvid spisen. Jag har bara varit där en gång men jag tänker på hur jag skulle kunna göra det fint för honom i hans hem och hur jag skulle kunna få honom lite mindre blyg. Kanske kunde jag locka fram någonting ur honom, någon dröm eller så?

Det är inte bara svårt att träffa någon som är perfekt för en. Det är också svårt att veta hur man är perfekt för den andre, eller hur? Inte är Caroline ensam om att förvandlas till olika personer, drömma om framtider som varierar beroende på vem hon är tillsammans med? En anpassningslek och inte sällan ett nät av lögner man sveper in sig själv i.

Det är en snygg layout Volante sysslar med. Lila bok med hårda pärmar, ett band som bokmärke, snygg layout. Det enda jag möjligen saknar är bättre korrektur och lite luftigare mellan raderna. Sammanfattningsvis är Hainers bok en riktig pärla. Jag rekommenderar den till alla som har svårt att träffa någon. Och till alla andra också, som vill ha lite underhållning, kanske hjälp på traven och en matnyttig inblick i dagens dejtingdjungel.

Similar Posts:

• När bomben briserar i familjeidyllen
• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Veckan på dagensbok.com - Euro, cigaretter och arbete
• Inte en handbok, men kanske en sedelärande berättelse?
• Att plocka fram på kvällen istället för att slå på TV:n

Idag skriver jag om Maria Svelands redan omtalade debattbok om antifeminismen, Hatet, som tar sin början i det hotbrev hon läste upp i Svts “Uppdrag granskning”. Boken samlar på ett bra sätt hur feminism har blivit ett skällsord de senaste åren, och hur detta skett parallellt med fascismens och rasismens utbredning i Europa. Mer allvarligt än en liten vit kränkt man som slänger ifrån sig några stavfel, alltså. Jag rekommenderar alla att läsa.

Igår skrev Alice om boken Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky. Alice utlovar en ilning av förtjusning inför de olika platser som finns på denna värld, trots att författaren inte alls romantiserar dessa.

Vi avslutar veckan med Textival på fredag, från vilken Kari rapporterar. Det kommer även att bli ett tema med noveller, nya små godingar från Novellix. Namn som Klas Östergren, Ulrika Kärnborg och Stina Stoor utlovas… Alice påpekar att Novellix form denna gången är något utöver det vanliga i skönhet.

Och söndagen fylls med en recension av Marie som läst Bruna pennor - nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur av Bibi Jonsson, en bok hon kallar både intressant, faktaspäckad och välskriven.

Och däremellan mycket, mycket mer förstås! Kommentera gärna vad du själv tycker om böckerna vi recenserar.

Similar Posts:

• Smuts
• “Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor
• Som ”Forrest Gump” - fast utan att vara töntig
• Gott nytt år gastronomer!
• Stark närvarokänsla i novell med barnperspektiv

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom “Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet “män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och “ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som “kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; - den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet “feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som “politiskt korrekt” och “solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette “Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Bokmässefredagen i bilder
• “ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Hemmafrun som dödade jämställdheten

I förordet skriver Koljonen att det är fascinerande med den underliggande känslan att allt kommer att gå åt helvete. Att våra roller förändras när vi rycks ur våra traditionella sammanhang; här exemplifierat av Rick som plötsligt inte ser familjen som lika viktig som chansen att tjäna kollektivet, eventuellt ta makten i den nya världen som skapas. Medan Lori hänger fast vid det gamla, hon måste ju bry sig om familjen; hon är ju gravid med den kommande generationen. Avslutningsvis binder Koljonen ihop det hela snyggt genom att utan samhörigheten till kollektivet blir människan enbart en köttätande zombie, och tadaa om det inte kunde läsas in lite kritik mot det moderata satsa-på-dig-själv-styret här, med nerlagda Volvofabriker och meningslösa telefonförsäljare. Bättre sjukvård för den som har råd, etcetera etcetera.

Utan det här förordet är femte volymen som sagt ren och skär underhållning så här på morgonkulan. Livet i fängelset går vidare, men nu börjar man också hitta andra överlevare. Men eftersom människan är inneboende ond i denna apokalypsvärld, för att det är roligare så, driver handlingen framåt liksom, gynnar syftet att det här aldrig ska nå sitt slut, så går det förstås åt helvete här också. Det är spännande, det är maffioser och slakt, det är män som strider i coola dräkter som får dem att se ut som små robocopar hela tiden. Och kvinnor som oroar sig för om de ska komma tillbaka levande eller inte. En liten lesbisk flirt också, för det stigande underhållningsvärdets skull.

Jag är kanske jättetråkig, men hade det inte varit spännande med en ny värld där också förutsättningarna blev nya? Är det helt omöjligt att tänka sig? Tagna ur sitt sammanhang blir också rollerna nya, hette det inte så? Varför känns allt då så jäkla traditionellt?

Om man har grundförutsättningen att världen råkat ut för en smitta, där alla måste kämpa för sina liv, där ingen vet om det någonsin kommer att komma en vacker morgondag igen; skulle det inte vara roligare om man gjorde något oväntat av det? Varför måste det vara samma gamla könsroller? Varför måste maktspelet vara så jävla förutsägbart?

Samtidigt, om vi återvänder till inledningen: jag sträckläser. Det är drabbande. Det är rafflande. Jag vill veta hur det går.

Vi kan sätta samma kritik på det mesta. Kanske måste unga kvinnor dö som flugor i de bästsäljande deckarna? Kanske måste män känna sig starka och slåss då och då? Kanske kan inte ens en ny värld bli en ny värld? Men detta är litteratur. Möjligheterna är för fanken oändliga! Överraska mig!

Om ni vill läsa en bok där det också går åt helvete i en sorts apokalypsvariant, men med mer överraskande vändningar, läs Mikael Niemis Fallvatten från förra året. Där finns det förvisso inga zombies, men helt ärligt - börjar vi inte bli lite smått mätta på dem vid det här laget?

Similar Posts:

• Utan fotfäste i en laglös värld
• Köttet är svagt
• Välgjord dystopi
• Zombieserien som aldrig slutar
• På djupet med Liv Strömquist

Detta är en av de inledande scenerna i Främlingen i spegeln, en av alla dessa scener som får mig att le, ja nästan rysa till av igenkänning, eller vad säger man? Jag känner det hon känner, jag förstår det i mitt innersta. Skräcken, och hur snabbt den viftas bort. En annan bild som blir kvar lika tydligt i mig efteråt är den av vuxna Jane, utskickad av sin tidning att göra ett reportage om en ansiktsbehandling, och på britsen inser hon plötsligt att detta inte alls är tal om någon örtblandning som ska masseras in lite försiktigt; nej, det är botoxsprutor som åker fram… Jane Shilling jobbar som journalist och har gjort så i många år i England, just nu är hon verksam som frilansare på bland annat The Sunday och Daily Telegraph. Hon är egentligen emot skönhetsingrepp. Men om hon säger nej nu; hur blir det då med reportaget…?

Så hon säger inte nej. Utan åker hem med svullna kinder och en stor ångestklump inför den överhängande risken att se ut som en stram barbiedocka, verkligen långt ifrån den kvinna hon tänkt sig vara, som åldras med värdighet. För den kvinnan vill vi väl alla vara?

Egentligen är åldras inget en kvinna vill alls. Det är inget hon uppmuntras till åtminstone, eller hur? Shilling drar paralleller till reklamvärlden, hur vi sett på kvinnligt åldrande historiskt, men kanske främst i litteraturen. Jag har inte läst hälften av de böcker hon refererar till, men jag viker för sidor, får mig några tips. Blandningen mellan Shillings eget liv och dessa jämförelser är snygg och flyter på bra, för det mesta. Ibland tycker jag att redigeringen vunnit på mer av Shilling, mindre av referenserna, eftersom hon har ett fint personligt tilltal som verkligen får mig som läsare att vilja lära känna henne bättre.

Kanske än mer angeläget blir det av att Shilling inte levt det traditionella gifta sig och skaffa barn-livet, utan visserligen skaffat en son, men utan en make vid sin sida. Hon har kämpat på som ensam mor, och i mångt och mycket gett upp drömmen om kärleken för honom. Mot slutet blir detta alltmer tydligt för läsaren, och här blir det också lite jobbigt bittert tycker jag. Kom igen! vill jag skrika till Shilling genom sidorna. Och än mer när jag googlar henne, för böveln, du är ju snygg! Säg ja till den där mannen som uppvaktar dig nu! Jo, det går bra att ha en romans även när du är över femtio!

Det är självutlämnande, men på ett sagolikt vackert sätt. Det är att försöka leva som man lär, men inte riktigt lyckas jämt. Framför allt är Shilling en människa. Ingen maskin som uppmanar till bantning, yoga, en kurs i drejning kanske, meditation och positivt tänkande. Det blir bittert ibland, men det finns också en stor vinning i det.

Och operationen då? Nej, det blev ingen barbieplastkind. Det blir ingen kattkvinna av Shilling, och hon återkommer inte på sin erbjudna ‘filling’ några veckor senare. Effekten sprutorna gett syns, men inte nämnvärt. En ‘fräschör’ bara, som mattas av med tiden. En dyrare kräm, och under omständigheterna tar Shilling krämen. Hon är inte den som reflektionslöst kommer att ge upp sina värderingar inför denna “kamp mot åldrandet”, som kommersen intalar oss att vi ska föra. Hade hon varit det hade detta inte varit en bok jag läst, tyckt mycket om, vikt för och satt gem i, och tänkt att jag måste spara och återvända till. När det gått en tio, tjugo år till sisådär. När spindelväven når även mina ben.

Similar Posts:

• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Väck den inre demonen
• “Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Kvinnoroller och fattigdom i efterkrigstidens Dublin
• “Vi är den nya kvinnan!”

I veckan får ni, kära läsare, som vanligt ta del av en mängd nyutkomna böcker. Idag recenserar Christina andra delen i Jonas Gardells epos om AIDS-epidemin, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Hon tycker om den, inte minst för sin samhällskritik.

Imorgon skriver Håkan om Kennet Klemets nya bok Beröringen. Det utlovas en sanslös hyllning…

På onsdag skriver Marie om Peter Robinsons En förgiftad man, där han för första gången på många år lämnar sina etablerade poliskaraktärer. Marie, som är väldigt förtjust i hans deckare med Alan Banks i huvudrollen, blir tyvärr väldigt besviken. “Jag blir aldrig engagerad i historien, och därmed blir den 400 sidor långa ’spänningsromanen’ allt annat än spännande. Tyvärr.”

På torsdag skriver Richard om Paul Austers senaste, Vinterdagbok, som han tycker både bra och illa om.

På fredag skriver Kari om Migrationens kraft - Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Hon tycker att det är ett mycket intressant debattinlägg om migration; aktuellt inte minst på grund av uppmärksamheten kring #reva på sistone.

På lördag har vi som vanligt en gäst, den här gången Tone Sundberg-Brorsson, som skriver om Mot denna sol, del två i Brombergs serie Blå Blixt, där ny poesi lanseras.

Och på söndag då? Då skriver Anna Liv om Lovisa Eklunds Det här är ett CV.. Det är en mörk liten pärla som behandlar alltifrån arbetslivserfarenhet, revolution och blödande hjärta.

Det var dagens ansträngning från mig, som det ser ut nu. Åter till stadion, triumfvagnarna, det stundande kriget mellan distrikten…

Similar Posts:

• En bok slutar inte på sista sidan
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Naomi Klein under luppen
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids
• Otäck historieförfalskning