Jag minns mycket väl Else-Marie och småpapporna som är Pija Lindenbaums debut. Den kom redan 1990 och bröt ny mark och var hysteriskt rolig och bågnade av fantasi. Det känns fint att den fortfarande finns att få tag på då den 2020 förärades en nyutgivning. Sedan dess har jag förväntansfullt följt Lindenbaums författarskap med stort nöje och fascination. Hon är en av många författare som själv illustrerar sina böcker, eller ska jag skriva illustratören som själv författar sina böcker? Och hon gör det med den äran.

I Följa John, genial titel by the way, får vi följa ett barn som är hemma med hosta medan föräldrarna jobbar. Och där är den där John också. Han som sitter på stolen bredvid. Är han en bror? Det är svårt att veta, men inga kläder har han och det verkar som att det är den hostiga som ska ta omhand John. Och John då, han är som han är. Tuggar på ett suddgummi så att det gnisslar. Sedan vill han ut och gå. Då måste man ju hänga med.

John vet vart han ska och han travar orädd på genom berättelsen såsom en bulldozer. Han är sig själv nog med den äran och i hasorna har han bokens jag. Hen följer efter och passar John ändå även om hen blir livrädd och andfådd på kuppen. Jag kan identifiera mig med bokens jag som är lite ängslig och försiktig, men som samtidigt dras med av den djärva John. För mig var det många gånger en räddning, att någon annan drog med mig ut på äventyr. Samtidigt så behöver John faktiskt omsorg och tas omhand. Han blir till exempel åksjuk och kräks av att åka upp och ner med hissen. Men i nästa sekund är han inne hos Karlsson och tar för sig av deras chips för att i nästa sekund i ett obemärkt ögonblick ta ut deras hund på en promenad.

Det här är en bok om att utmanas och att våga göra sådant som man egentligen inte vågar. Om att växa, inse att man är modigare än man tror, och att man faktiskt kan ta omhand. Att imitera någon annan behöver inte vara att härmas. Det kan vara så att man faktiskt växer då.

Illustrationerna är fulla av fina detaljer och det jobbas med minspel och kroppsspråk som ger texten ytterligare en dimension. Jag tycker också om att vissa uppslag får en att vrida på boken för att det behövs för att visa på ett högt träd som John prompt ska upp i.

Språket är underbart. Det är så nära barns sätt att tala och tänka. Intuitivt och experimentellt. Där har Lindenbaum hela tiden utvecklats. Det har skalats av och lekts orden mer och mer under hennes författarskap och nu känns det på pricken. Men jag kan ge mig fanken på att hon kommer att överträffa mina förväntningar igen.

Måste avsluta med att prata om slutet på boken. Vi möts av en spännande twist som jag inte såg komma. Det får en att stanna upp, haja till och klia sig i huvudet. Och snart är det julafton.