Fjällen på sommaren är andningshålet för Rávdná, hennes dotter Inga och Ingas moster Anne. De har klarat av en vinter och nu är det lättheten som väntar under sommarmånaderna i fjällvärlden.

När de kommer till sommarvistet är deras kåta halvvägs dränkt i vatten. De skyndar sig att rädda hushållsutrustningen och minnessakerna. De är uppenbarligen handlingskraftiga kvinnor som flyhänt ordnar upp allt. Den här sommaren sätter de upp en tältkåta men nästa år år ska de bygga en ny och stadigare torvkåta.

Omväxlande får läsaren följa familjen genom årstidsväxlingarna. Under vintern bor de i den fula byn, där bostäderna är kalla och dragiga. Rávdná ansöker om bygglov för att sätta upp ett hus vars standard är normen för Medelsvensson. Men Fogden nekar bygglov. Lagstiftarna motiverar det diskriminerande beslutet med att samefamiljerna ska upprätthålla kulturarvet, alltså leva som nomader.

Familjerna i byn där Rávdná, Inga och moster Anne bor har hjärtat hos renarna och följer djuren österut på vintern och västerut på sommaren. Sommarsysslorna sker med nedärvd erfarenhet. De fiskar i sjön, reparerar sommarkåtorna, och plockar drivved till matlagningen. Mottot är att ta bara det som behövs för att livnära sig. Livsstilen innefattar mycket frihet men också hårt arbete i samband med renhjordarnas vandringar.

Det är tungt att följa trion under de kommande årtiondena. Bolaget är statsägt, och talar aldrig direkt med de familjer som inte har som tradition att protestera. Sjöpärlorna som ligger intill sommarvistet däms upp i flera omgångar och sjön blir allt större. Till slut börjar det gå vågor på vattnet och stränderna har tagits över av de vassa stenarna och leran. En torr dag är vinden stark och allt dammar.

Det blåste i tre dagar, samma storm som kom varje år och som tilltog för varje dag men nu var den brunare än någonsin. För varje dämning hade vinden blivit tjockare. Det tycktes som att vinden tog ut sig ännu mer när den hade fått en stor sjö att skulptera, och sjön den fräste tillbaka. Det blåste jordig sand från backarna som sjön hade tuggat fram. När inget längre växte för att skydda kunde vinden ta marken och det rykte om backarna som om de brann. (sid 182)

Labba skriver i en klar prosa om familjer som betalat ett högt pris under 1900-talet. Det är ingenjörerna som byggt Sverige – strömmen har kommit från vattenregleringen i norr, och industrierna har tillverkat exportprodukter. Jag hör min pappas röst: ”Alla de norrländska älvarna borde byggas ut, de är en fantastisk tillgång!” Men här berättas de överkördas historia. Han som på 1960-talet arbetade i verkstaden på turbinfabriken får allt låta bli att avbryta den som har ordet den här gången.

Labba porträtterar de tre kvinnorna med olika temperament och skildrar bygemenskapen med inslag av misstro och avundsjuka. Med de här nyanserna och baksidorna ökar trovärdigheten i skildringen i stället för att det förflutna formas till en rosafluffig dröm som gått förlorad.

De samiska orden som saknar förklarande fotnot eller ordlista i slutet av boken har en fin klang. Här finns fraser och det framgår av sammanhanget att exempelvis ”buorre idit” betyder god morgon. Att andra ord är svordomar är en slutsats jag drar av de situationer när Rávdná fräser dem. Att få umgås med så hängivna och djupa personer är en ynnest – även om jag inte kan ordens semantiska betydelse. Labbas bilder av längtan till landskapet gör också intryck. Bland annat när hon illustrerar hur jojken hör ihop med unika platser, som kan vara en vy över fjällen eller älven. Det är som att bröstet och strupen måste släppa ut den ropande melodin. En sån förklaring har aldrig nått mig förut. Sång, natur, kropp tycks vara tätt sammanvävda och bidrar till känslan av att födas på nytt.