Att läsa en bilderbok av Daniel Sjölin och Eva Lindström är nästan som att läsa en ny bilderbok av enbart Eva Lindström. I Victor är silly finns nämligen mycket som känns Eva Lindströmskt i både text och berättarstruktur, trots att Lindström “bara” står som illustratör.

Redan på första uppslaget går det att känna igen sig. Det börjar mitt i en handling, mitt i leken:

Nån har glömt att binda Licorna och Normen.
De har smitit och Lizzy och jag misstänker högeligen att de gör nåt fuffens i skafferiet.

Eva Lindström säger i boken Bilderboksmakare (Lilla Piratförlaget, 2021) om illustrationsdelen i sitt skapande att “Det ska finnas gott om utrymme i både text och bild: tomma ställen där läsaren kan gå omkring och fundera.” Rummet på första uppslaget i Victor är silly går också lätt att känna igen som en typiskt Eva Lindström-rum. Stort, och med gott om utrymme för läsaren att skapa sin egen berättelse. Där finns detaljer, men inte för många detaljer. Perspektiven är en aning förskjutna och annorlunda än vad vi är vana vid. Där finns också den typiska sneda blicken hos en häst som lurigt kikar in genom fönstret.

Berättelsen kretsar dels kring mammas nya kille, Victor, dels kring (fantasi-)hästarna som har travhästliknande namn och får en viktig roll boken igenom. Victor är alltså lite silly, ja, fånig med andra ord. Mamma är lika fånig hon. Barnen som utgör bokens berättar-vi, misstänker “högeligen” att mamma är kär i Victor. De gör därmed allt för att bli av med honom och tar till både våld och list för att få sin vilja igenom. Såhär kan det låta:

Victor är lättlurad. Han går på det.

Lizzy håller fast honom. Jag kastar mig fram

och knyter en råbandsknop.

– Så där! Nu får du smaka på din egen medicin!

Han ska vara fastbunden tills han dör, tycker vi.

Det kan han ha.

Om det är roligt? Ja. Den berättande barnrösten är dråplig och mycket trovärdig. Precis som Lindström gör i flera av sina böcker berättar Sjölin i vi-form. Det är en bestämd, självsäker vi-berättare som bär barnets logik och resonerande. Tankarna går till exempel till Ingenting är omöjligt för oss eller Hit med våra mössor. Barnens fantasi och allvar i leken flödar och i samspelet mellan text och bild indikerar att vad som helst kan hända i den här berättelsen. Vilket det också gör! Victor lämnas länge åt sitt fastbundna öde på gården, men får så småningom permission och glasspaus. Sen är det plötsligt en häst som ska föla…

Precis som i många av Eva Lindströms böcker slutar Victor är silly när den är som bäst, mitt i en händelse. Den synliga berättelsen klipps av och läsaren får fantisera vidare själv. Vi kan bara hoppas på en uppföljare. Kanske inte för Victors del, men väl för samarbetet mellan bilderboksskaparna Sjölin och Lindström.