Mysterierna är många i Njals saga, den kanske mest läsvärda av de isländska sagorna. Vad är det som driver den intriganta och mordiska Hallgerd? Och varför vill den aningen stereotypiska hjälten Gunnar ha henne till fru? Är Njal synsk och varför förebygger han i så fall inte katastrofen? Hur kommer det sig att de goda vännerna Gunnar och Njal visar sådant tålamod med den mordvåg Hallgerd och Njals hustru Bergtora anstiftar? Varför använder de sig inte av den makt som patriarkatet har givit dem över fruarna?

Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.