Jag tycker om poesi som griper an från första raden. Jag vill oftast inte behöva stånga mig in i lyriken. Därför blir jag glad när jag öppnar Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig. Det börjar med att jaget är runt 19, bor i kollektiv och gör musik. Glider runt i huset med en cigg i mungipan och känner sig fri. Sen kommer kärleken och den första våren tillsammans. Det är det lilla, men ändå stora livet. Viet som snärjs samman. En framtid som stakas ut.

Som att komma till ett nytt land
och känna sig hemma direkt

Man vet inte vart gatorna leder
men älskar ljuden, lukterna, färgerna

I mötet uppstod ett löfte
om eviga överraskningar

Vi reser i varandra

Kärleken som fattiga studenter skrivs fram och därefter blir det snabbt barn. I alla fall i dikten. Ett barn föds och två dikter senare kommer nästa, i gryningen. Småbarnsåren med all sin charm och jävlighet beskrivs utan filter. Förhållandet sätts på prov.

Denna dagen
Ett liv
Fy fan vilket liv
Jag visste inte att vi kunde ta fram så dåliga sidor i varandra
God natt jord!

Men någonstans i all djävulskap finns det något att kämpa för, så är det. Och så blir det. Så kommer katastrofen. En liten spricka i en kärlvägg ger ringar på vattnet, ger stroken.

Det finns mycket igenkänning på flera olika plan. Dessutom finns det något tilltalande i den luftiga poesin som samtidigt inte väjer, utan vågar sätta ord på att livet kan vara tufft i perioder.

Det är mycket som sveper förbi på 74 sidor. Det görs nedslag och skapas ögonblicksbilder, men jag hade önskat mig mer förtätning och grottande. Det tror jag hade ökat känslan hos läsaren ännu mer och gjort dikterna ännu starkare.

Till syvende och sist så är Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig en liten, drabbande historia om kärlek, kamp och beslutsamhet.