Jag behövde läsning på jobbresan. Gärna i pocket och gärna mer än 300 sidor att räcka hela veckan. Inte alltför experimentell prosa, för jag visste att hjärnan skulle behöva en berättelse som följde i huvudsak en rak tidslinje mellan arbetspassen.

Valet föll på Ian McEwans senaste roman Lektioner. Berättelsen följer huvudpersonen Roland och upptakten är ett minne från en pianolektion när han är elva år. Minnet dyker upp 1986 när han bor i en mindre fashionabel stadsdel i London och just har blivit lämnad av sin fru. Deras gemensamma son är 7 månader och till råga på allt får han besök av en polis som utreder om Roland möjligen döljer någonting som rör fruns försvinnande.

Kapitlen byggs upp kring Rolands liv från barndomen till året efter att pandemins restriktioner har släppt. I tillbakablickar framträder vacklande relationer till föräldrarna. Medan fadern tjänstgör i utlandet för den brittiska armén placeras Roland på internatskola från elva års ålder. Som sextonåring bestämmer han sig för att inte gå vidare med sina studier. Han utvecklar inte sin musikaliska talang eftersom annat lockar, såsom livet med ströjobb eller kortare studieperioder. Ett bohemiskt liv följer där han inte tar några speciellt avgörande beslut. Kärleken lockar och fyller honom, men snarare är han en relationsknarkare för att han ska få ligga.

Porträttet av Roland blir färgstarkt – vilket egentligen är motsägelsefullt – men förklaringen är att personerna som kantar hans liv handlar desto mer, något som inverkar på Rolands liv. Läggningen att inte göra några aktiva val är utmärkande för Rolands personlighet men han håller i föräldraskapet. Här skildras hans synsätt som en kontrast mot hur exempelvis hans egna föräldrar gjorde när de adopterade bort hans äldre syskon för att omständigheterna inte var optimala. Och tystnaden – alltså hur syskonens existens sopades under mattan i stället för att bearbetas. Sedan demensen hos mamman som förvrider hennes möjligheter att förklara varför det blev som det blev. Pappan valde den buffliga manligheten och dog utan att ge något ljus åt familjehistorien. Tragikomiskt och skickligt iscensatt av McEwan – utan pekpinnar.

Skildringens brittiska perspektiv är väldigt distinkt. Betraktelserna av 1940-, 1980- eller 2000-talets Europa är relevanta men vassast udd har beskrivningarna av den brittiska inrikespolitiken och samhällsutvecklingen.

McEwan påminner mig om hur litteraturen bär på en unik förmåga att illustrera långa tidsförlopp och samtidigt ge kropp åt det som det innebär att vara människa. Lektioner innehåller flera händelser som jag antingen har läst om på nyhetssidorna eller som lyckas trigga mina personliga känslor och minnen (Tjernobylkatastrofen som ett exempel).

För mig blev det avkopplande att läsa Lektioner och en av scenerna som fäste sig handlar om litteratur (eller rättare sagt handlar den om läsning). En person känner sig träffad av en beskrivning i en roman, varpå han blir uppläxad för sin alltför biografiska läsning:

Åh, kom igen!” skrek hon, men hennes ilska hindrade henne inte från att skvalpa i mer vin i deras glas. ”Måste jag verkligen ge dig en lektion i hur man läser en bok? Jag lånar. Jag hittar på. Jag öser ur mitt eget liv. Jag hämtar från alla håll, jag ändrar på det så att det blir vad jag behöver. Lade du inte märke till att den övergivne maken är två meter lång med en hästsvans som du hellre skulle ha dött än blivit sedd med. Och blond, hämtat från den svenske killen jag kände innan jag träffade dig, Karl.