Den skotska deckarförfattaren Denise Minas debut Död i Garnethill var en stor läsupplevelse för mig när den kom ut 2001. Den liknade inte någon annan deckare jag dittills läst och var så långt ifrån en brittisk mysdeckare som tänkas kan. Boken utspelar sig i Glasgows sjabbigare kvarter och innefattar psykisk sjukdom, alkoholism, incest samt dysfunktionella relationer. Här är skitigt och fattigt, men mitt i alltsammans glimmar stråk av mörk humor.

Det är med andra ord med högt ställda förväntningar som jag slår upp pärmarna till Relik, bok nummer två i Denise Minas senaste deckarserie om Anna McDonald och Fin Cohen. Jag är fast besluten att tycka om den här boken och inledningen lovar gott, men därefter dalar mitt intresse snabbt. Det var länge sedan jag läste en sådan seg deckare. Det tar mig två veckor att ta mig igenom den, eftersom jag hela tiden skjuter upp läsningen.

Anna McDonalds riktiga namn är Sophie Bukaran. För tio år sedan anmälde hon att hon utsatts för en gruppvåldtäkt. Den intensiva hatkampanj som följde gjorde att Sophie valde att dölja sin rätta identitet. Inte bara domstolen, utan även allmänheten ansåg att den unga kvinnan hade sig själv att skylla.

Det avslöjas att Annas man Hamish har ett förhållande med hennes bästa vän. Vännens partner – Fin – är före detta musiker och kämpar med ätstörningar. Av en tillfällighet och som distraktion börjar Anna och Fin luska i ett gammalt brottsfall. Längs vägen passar de på att sända ett par poddavsnitt om utredningen, som på grund av Fins kändisskap väcker enormt intresse. Innan de vet ordet av har de engagerat sig i ett nytt fall, där en ung kvinna på något mystiskt sätt försvunnit från ett slott i Frankrike.

Så dyker en skum sydafrikan vid namn Bram van Wyk upp från ingenstans. Han uppger sig vara på jakt efter ett silverskrin från romartiden och erbjuder dem skjuts i sitt vrålåk till bil. I släptåg har Bram sin osnutne tolvårige son, som han just fått kännedom om. Det omaka gänget far runt som skottspolar på kontinenten. I sina risiga vardagskläder känner sig Anna och Fin som katter bland hermelinerna bland marmor och kristallkronor på lyxhotell, i gourmetrestauranger, limousiner och ombord på privatplan.

Allehanda skummisar, katolska präster, stulna kristna artefakter, smugglare, internationella konstligor, maffian samt förfalskade konstföremål figurerar och det börjar kännas lite grann som en thriller av Dan Brown, fast utan den flåsande spänningen. Så mycket till spänning blir det dessvärre aldrig, även om det hela tiden händer saker. Alltsammans är mystiskt så det förslår och frågetecknen hopar sig. Vem kan vår duo lita på? Vem är säljaren av det berömda skrinet på antikauktionen i Paris? Och vem är köparen? Våra ”blomkvistare” tycks inte ha någon tillstymmelse till plan, utan följer stundens ingivelse. Jag har svårt att förstå mig på deras drivkrafter. Varför alls hänga den opålitlige Bram i hälarna?

Mina invändningar till trots är Relik språkligt sett glädjande välskriven. Jag känner bland annat igen Denise Minas egensinniga liknelser, som gärna framhäver tillvarons sjaskighet. Exempelvis: ”Bram var blek som skivat smörgåspålägg kvarlämnat på ett värmeelement i en vecka.” Författaren är också en fena på att beskriva miljöer.

Men det är först när jag också läst den första boken i serien, Verkliga brott, som bitarna faller på plats och jag börjar få grepp om huvudkaraktärerna. Anna McDonald visar sig vara andlig syster till Maureen O’Donnell (mordmisstänkt i Garnet Hill-trilogin), Paddy Meehan (journalist i serien som inleds med Blodsarv) samt Alex Morrow (kriminalinspektör i serien vars första bok är I midnattens stillhet). De delar ilskan, feminismen och kaxigheten. Drag som bara blixtrar till då och då hos Anna i Relik.

Båda böckerna fokuserar stort på sociala medier och delar av poddavsnitten blir till berättelser inuti berättelser.

Det som i Relik hos mig enbart framkallade gäspningar lyckas Denise Mina desto bättre med i Verkliga brott, som bitvis är andlöst spännande. Låt vara att intrigen stundtals är en smula förvirrande.

Men det kan inte hjälpas; jag längtar till Glasgow mest hela tiden under läsningen. Till dess allra skummaste, smutsigaste och regnigaste kvarter, som brukar vara Minas tillhåll.