Sedan 2010 har det varje år kommit ut en bok om den paranta Östermalmsdonnan Marianne Jidhoff. I slutet av 2022 kom den tolfte romanen De första tolv. Sedan ett par år tillbaka kastar jag mig över serien. Det är underbart att få återse alla karaktärer som jag över tid lärt känna. Hur de alla utvecklas och fördjupas. Kärlekar har kommit och gått, karriärer har blomstrat eller kraschat och vänskapsband har både knutits och brustit. Men framför allt så har en massa grova brott begåtts och ond bråd död skett. Då är det tur att vi har utredningsenheten Syjuntan med den skickliga förundersökningsledaren Marianne Jidhoff i spetsen.

När två vedervärdiga brott begås på Östermalm inom loppet av tjugofyra timmar får Syjuntan något att sätta tänderna i. För visst är det så att brotten hör ihop. Det är så det är i deckare och det vet ni. Annars skulle det bli för rörigt och ointressant. Här är det ett brutalt överfall av en far som misshandlas för att förövarna vill komma över hans dyrbara klockor. Samtidigt är hans son Joel på glid. Han har tröttnat på skolan och vantrivs med tillvaron.

Toppstudenten Ia som pluggar på Handelshögskolan försvinner spårlöst. Hon har en lovande karriär framför sig och en äldre framgångsrik pojkvän. Varför är hon huxflux försvunnen?

Det här är en sinnrik historia som blottar fulspel en nästan inte trodde fanns. Jag får ont i magen när jag läser om hur elitistiska och uträknande människor kan vara. Talesättet ”att gå över lik” för att nå sina mål skildras med all tydlighet i De första tolv. Samtidigt är det något flyktigt över berättelsen. Den knyts inte riktigt ihop. På slutet går allting lite för fort och enkelt.

Efter ett par dagar har jag glömt den här berättelsen nästan helt. Med tanke på att detta antagligen är den sista boken i serien hade jag önskat mig något mer storslaget. Mer praliner och en bättre upplösning. Dock är Marianne Jidhoff minst lika elegant och vass och hennes humor lika spetsig som alltid. Det är i alla fall en fröjd.