I ett alternativt, eller potentiellt framtida, samhälle har vetenskapen äntligen rått bot på biologins grundläggande ojämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor bär inte längre barnen i sina kroppar och knyts till dem genom amning när barnet är fött, utan foster planteras i konstgjorda livkapslar utanför kroppen. När de fötts kan de sedan, tack vare mjölkinjektioner som ges till föräldrar, ammas av både kvinnor och män. Föräldraskapet ska delas helt lika och alla risker med en inomkroppslig graviditet elimineras. Men när Mirjam blir gravid åker hon till en gård för att bära och föda sitt barn naturligt, i sällskap av andra kvinnor som valt att göra samma sak. Hon lämnar sin oförstående sambo bakom sig och, driven av en instinkt hon inte kan förklara, slår hon in på en väg som innebär blind tillit till kroppen; allt för barnet som växer i hennes mage.

Livbärarna balanserar mellan en verklighet som är väldigt lik vår egen och något helt annat – ploten kan tyckas tillhöra ett eget sci-fi-universum, men de enda två saker som skiljer den värld som Mirjam lever i från vår egen är just de vetenskapliga framsteg som gjorts inom barnafödande och möjligheten till delat föräldraskap, och, kanske framför allt, den stigmatiserande kultur som uppstått kring ”naturliga” graviditeter och förlossningar. På så vis är fokus mycket tydligt: Rosvall verkar i denna sin andra roman vilja rikta kritik mot ett samhälle som vänder sig mer och mer bort från kroppen och ”det naturliga” till fördel för konstgjorda lösningar som anses vara framsteg, men som kanske är ett brott mot – eller i alla fall ett förbiseende av – naturen.

Tyvärr känns det tunt, kanske för att det inte riktigt går att känna igen det samhället kritiken riktas mot som vårt eget. Det är väl ändå ingen som ifrågasätter kvinnokroppen på det sätt som Rosvall implicit menar? Som samhällskritik faller boken därmed lite platt, vilket tyvärr också påverkar hela boken. Här finns nämligen inte mycket mer än Mirjams val och kval kring sin graviditet och det beslut hon tagit att lämna sin sambo och det samhälle hon känner igen. Det finns en tydlig romantisering kring kroppen och urkraften som en gravid kvinna utgör, en sinnlighet i språket som riktas till du:et i magen, men mer än något annat känns det predikande och privat snarare än personligt – och därmed, tyvärr, ganska ointressant.

Så kallad ”förlossningslitteratur” har diskuterats flitigt och fått mycket ris den senaste tiden. Det tycks dock trubbigt att fördöma en hel ”genre” och, utan att tala för all litteratur som handlar om graviditet och föräldrablivande, handlar den kritik som kan riktas mot till exempel Livbärarna mindre om själva ämnet i sig, mer om utförandet och premissen. Det är självklart omvälvande att vara med om en graviditet, och medför säkerligen mycket tankar om naturlighet och hur vi egentligen ser på kropp och funktion i vårt samhälle, men Rosvall lyckas inte ta det vidare från tankar som redan formulerats ideligen, och bättre, av andra kvinnor genom tiderna. Något hade behövt vara mer unikt och angeläget för att boken skulle kunnat nå upp till sina ambitioner.