Gunnar Brusewitz var en mycket produktiv författare och tecknare som hade ett särskilt gott öga för naturskildringar. Weyler förlag har i år gett ut två av hans mest klassiska verk, varav ett är Hemma vid Fågelsången från 1961.

Det är en fantastiskt välskriven och vältecknad bok. Jag kommer på mig själv flera gånger under läsningen med att tänka att så här genomarbetade och välskrivna är inte texter längre. Ordförrådet är så rikt och allt är så perfekt utsnidat. Med tanke på det stora antalet böcker han skrev under sitt liv måste arbetet ändå ha gått fort. Och det finns absolut en snabbhet i både text och bild, men snabbheten går inte ut över precisionen.

Fågelsången är gården Brusewitz och hans familj flyttar till redan döpt till. Namnet förpliktar, påminner säljaren innan han lämnar huset bakom sig. Här finns ett rikt fågelliv och säljaren förmanar de nya husägarna att komma ihåg vintermatningen.

Brusewitz gör mer än att mata fåglarna, han tecknar även deras porträtt i ord och bild. Vi får följa naturens växlingar och fågellivet runt gården under ett år. Han beskriver sina upplevelser och väver in myter och andra kulturella referenser. Och kanske delger han hemligheten för en god naturskildring här:

Att skildra en naturstämning är det svåraste som finns; det är som orden blir motsträviga eller flyr undan. Dessutom blir återgivandet av subtila intryck ofta långtråkigt att läsa för utomstående, varför natuskildraren så lite som möjligt borde ägna sig åt lyriska utsvävningar och stämningsmålerier. Alla har ju upplevt en solnedgång eller en tidig sommarmorgon och vet redan bäst själv hur det är. Man bär sitt högst personliga intryck inom sig och lyssnar på sin höjd artigt på andra människors utgjutelser (s. 130)

Hemma vid Fågelsången skildrar en brytningstid. Det gamla Sverige med sina jordbruksmetoder håller på att försvinna, Brusewitz är fascinerad över skiftet och skriver om förändringar i landskapet. Om vägar som dras, bilarnas intåg och avloppsdragningar. Skildringen av Johan Nådig som hötter med käppen åt förbifarande bilar är ljuvlig.

Johan Nådig är en gammal man som vill leva sitt liv på det sätt han är van och sedan dö i sin egen stuga. Han är vackert skildrad och blir också en länk till det samhälle som man nu lämnar bakom sig. Men det som var modernt för Brusewitz är gammalt för en modern läsare och samtidigt som han försöker gripa tag i det gamla som håller på att försvinna så hittar en modern läsare länkar till en förlorad värld hos Brusewitz på samma sätt som Brusewitz hittar dem hos Johan Nådig.

Tomas Bannerhed har skrivit ett trevligt och läsvärt förord och man förstår att han har hämtat inspiration från Brusewitz till sina egna skildringar, bland annat En vacker dag.