Det har blivit dags för djuren på gården att välja sin ledare. Det är de gamla vanliga kandidaterna som ställer upp: Nisse Gris, Hanna Höna och bröderna Mus. På valaffischerna verkar de tala enbart till sina speciella väljarsegment. Grisen lovar mera lera, hönan vill slå ett slag för rätten att slippa värpa och mössen deklarerar ”Låt ost föra oss samman”.

Fast så dyker en ny kandidat upp. Peter Varg. Han vill vara allas vän och ser till att skaka hand med alla djuren (till och med dem som inte har händer). Han är trevlig, han är rolig, han är snygg. Att ingen riktigt vet vad han står för kommer liksom i skymundan. Han är ju så trevlig. Och snygg.

Vargen vinner valet. Det är fest. Vargen och hans ministrar ser mycket seriösa ut i sina propra kostymer. Men snart börjar obehagliga saker hända på gården.

Djur börjar försvinna. Några fler varje natt. Den nye ledaren verkar inte bry sig om saken, och de andra djuren blir alltmer upprörda. När de inte blir insläppta i vargens palats tar de sig in med våld. Där – ve och fasa! – sitter vargen och hans ministrar och kalasar på en av de försvunna hönorna.

Vargens regim får ett våldsamt slut. Djuren jagar iväg honom och hans ministrar under stenkastning. Palatset brinner.
Nu måste de välja en ny ledare. Det är de vanliga som ställer upp – förutom en. Och den där nye, Jerker Räv verkar väl ändå väldigt trevlig ..?

Bondgården som politisk arena har ju en viss litterär tradition. För en vuxen läsare går tankarna ohjälpligt till George Orwells Djurens gård, men här finns såklart också mer barnnära referenser till sagor och fabler. Rovdjuren, vargen och räven, är klassiskt lömska, sluga, opålitliga och hungriga. De domesticerade bondgårdsdjuren verkar inte alltför kritiskt tänkande.

Där fastnar jag lite som vuxen – det är en ganska deprimerande bild av en lättmanipulerad demokrati vi får i den här bilderboken. Och stenkastning, våld och mordbrand är väl ändå inget idealt sätt att hantera dåligt ledarskap? Fast det är klart, om ledarna rent bokstavligt börjar äta upp folket så vore det kanske helt proportionerligt?

Jag tror ändå att många barn kommer att ha roligt åt den här drastiska historien, som också kunde tjäna på att läsas av vuxna. För vad är det egentligen vi fäster oss vid när vi väljer våra ledare? Hur undviker vi att gå i populismens fällor? Och var går egentligen gränsen mellan populism och demokrati?

I slutänden är det här en bok där läsaren – också den ganska lilla – får känna sig smartare än bilderboksfigurerna, och det är kanske ingen dum utgångpunkt. Kan vi fostra framtida väljare som är smartare än så här, så vore det onekligen en god sak.