För ett tag sedan råkade jag befinna mig i publiken för ett författarsamtal med Hanna Rajs som skulle prata om sin nya bok Cristinaboken, eller, där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn. Jag hade dessutom precis fått hem boken i brevlådan för att vid tillfälle recensera den. Något som slog mig vid författarsamtalet var sanningsanspråket som Rajs gjorde när moderatorn frågade henne om boken – hon underströk att boken hon skrivit inte på något sätt var en fiktiv berättelse; hon ville inte prata om den i termer av ett berättarjag eller fiktiva karaktärer. Cristinaboken, menade Rajs, handlar om Hanna Rajs själv, hur hon försöker närma sig den stora sorgen efter att ha förlorat sin vän Cristina för många år sedan.

Rajs stil speglar detta sanningsanspråk; i en stream of consciousness-liknande prosa – fylld av kärnfulla, sorgsprängande formuleringar, skriver hon fram relationen till och personen Cristina. Det tillåts vara på samma gång banalt och spretigt, förvirrat och livsviktigt: det är snarare en dagbokstext än något annat, ett ofrånkomligt ältande i inlägg som är helt hudlösa och därmed också grundläggande mänskliga och ärliga. Det finns inga försök till att göra sorgen vacker – eller snarare, ofta när prosan springer i väg i djupa tankar som må vara sanna, slås de ned som för pretentiösa; orden tycks vara stora och falska och samtidigt inte räcka till alls:

det var inte ditt fel att du tog ditt liv
egentligen var det kanske livet som tog dig

usch så dramatiskt skrivet lol

På så vis får man som läsare komma väldigt nära, Rajs låter texten vindla fram i minnena av och tankarna om Cristina, utan versaler, i ett typsnitt som liknar något som används i chattar och med sparsam interpunktion. Det finns en akuthet i språket som speglar sorgen men det sista Rajs vill är att bli sentimental, hon famlar efter sätt att beskriva och hantera sorgen för att kunna frigöra sig också från den skuld som finns tätt kopplat till Cristinas död. Varför fanns inte fler där och försökte hjälpa Cristina? Kunde hon ha gjort mer själv? Det är ett famlande som kanske inte leder fram, men som behöver uttryckas för att kunna fortsätta leva sitt liv. För trots att Cristinas bortgång hände för så många år sedan, finns den kvar så mycket i Rajs liv. Precis som omslaget till boken för tankarna till en silhuett som klippts ur bilden, tycks Cristina figurera i Rajs liv: hon är inte borta, hon är bara inte vid liv.

Det är nära och ärligt, hudlöst och förtvivlat och skulle kunna pågå för evigt, sorgen är en bottenlös brunn att ösa ur, men ändå tar det slut, utan att man riktigt märker:

och nu, efter att ha lyssnat på den enda inspelningen av din röst som jag har kvar, om och om igen som om du vore min favoritlåt, kan jag höra i huvudet sättet du sa okej på, det var liksom såhär:

okej