Unge Mungo känns som en variant på samma tema som Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain. Båda lever på samhällets skuggsidan i Glasgow på 1980-talet och tvingas förhålla sig till sina mödrars alkoholmissbruk. Båda är dessutom homosexuella.

Romanen om Mungo, som är uppkallad efter ett skotskt helgon från 600-talet, är en coming of age om en ung man som inte har mycket till övers för den hypermaskulina kultur som hans kriminella bror Hamish och hans gäng står för. När Mungo till råga på allt blir nära vän med katoliken James, blir det allt svårare att hålla ihop de olika världarna. Han har inte mycket hjälp att vänta från sin mor, Mo-Maw, som är mest upptagen med att skaffa alkohol till sitt galopperande missbruk, jobba natt på något snabbmatställe och snärja män för att fortfarande få känna sig attraktiv. Mungos far knivhöggs till döds innan Mungo ens var född. Den enda som verkar bry sig om Mungo och ta hans parti är den ett år äldre systern Jodie.

Det här är faktiskt inte bara nattsvart sorg och elände även om det finns mer än nog av svåra situationer som Mungo och de andra måste klara av. Mammans missbruk som ofta innebär att hon helt enkelt försvinner i ett par dar, sexuella tjänster och gentjänster samt rena sexuella övergrepp hör kanske inte till syskonens vardag, men det förkommer. Skildringarna av när Mungo hälsar på James i duvslaget och när de sakta men säkert kommer varandra närmare även fysiskt, är så varmt och vackert beskrivet att det faktiskt väger upp en hel del av svärtan.

Mungo tittade på James när han arbetade. Han tyckte om att betrakta honom utan att han visste om det. Han visste inte hur länge till han skulle få lov att göra det och ville spela in så mycket som möjligt på hjärnans videoband.

Som gammal socialarbetare är det svårt att inte se att var och en av protagonisterna har nog av sitt eget krig. De flesta vill inte vara aktivt elaka, men de kan helt enkelt inte agera på annat sätt än så som de brukar. För Hamish är att slåss och sälja droger ett sätt att vara man och familjeförsörjare på, och det finns inte i hans föreställningsvärld att hans bror Mungo skulle kunna vara annorlunda eller vara av annan åsikt. Mo-Maw födde tre barn innan hon hunnit bli tjugo, och blev änka lika snabbt. Hon kommer alltid att jaga efter det som ska ge henne den lycka som hon tycker sig ha rätt till. Under korta stunder kan det vara hennes yngste son, men det är aldrig tillräckligt länge för att det ska ge honom den grundtrygghet som han så väl skulle behöva.

Jodie och Mungo gör även de så gott de kan för att överleva och för att skapa sig en framtid. Jodie flyr genom att drömma om vidare studier, Mungo genom att planera sin flykt med James. Det är hjärtskärande, rörande och inte helt utsiktslöst. Jag önskar dem all lycka och hoppas innerligt att Douglas Stuart inte får för sig att skriva en fortsättning på just den här historien och möjligen grusa mina ljusa framtidsplaner för de två syskonen.