Det är sommar.
Himlen är alldeles klar och så där knallblå.
För alla moln har tagit semester.

Alla utom ett litet moln
som de råkade lämna kvar.

Så börjar historien. Det lilla kvarglömda molnet bestämmer sig för att klara sig. Små moln kan vara bra att ha och det kan säkert få nya kompisar. Molnet får syn på en kille i badbyxor. Han behöver säkert ett litet moln så att han inte bränner sig. Men pojken blir arg för att det lilla molnet skymmer solen. Men kanske att det vore bra med skugga borta vid glassvagnen så att inte glassen smälter, tänker det lilla molnet och skyndar dit. Men glasstanten skriker att ingen köper glass och molnet hänger där.

Lilla molnet svävar dystert bort från stan.
Bort mot skogen, där man kan gömma sig
bland trädtopparna.

Där ingen märker om man gråter.

Men det hjälper inte. I skogen klagar en irriterad ekorre som skalar kottar i ett träd. Den har bråttom och har absolut inte lust att bli blöt. Nu börjar det bli riktigt jobbigt för det lilla molnet men det håller allting inom sig. Stänger in känslorna. Det blir så tungt att det sjunker ända ner till marken. Förvandlas till ett åskmoln.

Då dyker plötsligt en möjlig vän upp och retas lite. Undrar varför det lilla molnet är så grått? Tycker att molnet ska vara mer positiv och försöker kittlas. Då brister det för det lilla molnet och BOM! BANG! Blixten slår upp i himlen och ner i marken. Skogen börjar brinna och träden blir oroliga. Det lilla molnet får panik. Vad har det gjort? Stackars gräs och blommor! Jag är världens dummaste moln, tänker lilla molnet. Och nu släpper allt. Tårarna svämmar över och blir till ett ordentligt ösregn. Skogen uppmuntrar det lilla molnet till att gråta mer, att fortsätta regna.

Ju mer molnet gråter, desto lättare blir det. Det slutar fint. Det lilla molnet får känna sig behövd och till slut återförenas det med de andra molnen i en riktigt fluffig kram.

Det här är en berättelse om känslor. Vad som händer när en håller allt inom sig och biter ihop. Jag tycker att det är så finurligt och fint att ett moln kan få gestalta detta. Det blir så tydligt vad som händer när en biter ihop och håller allting inom sig. Till slut exploderar det som för det lilla molnet. Fast det är ingen fara om det blir så ibland. Är du bland vänner så ordnar det sig.

Språket är självklart och fullt av utropstecken. Enligt mig ska det inte strösslas med det, men i denna berättelse funkar det. Berättelsen får tyngd och vi förstår det lilla molnets tilltagande frustration. Det är inte lätt att bli övergiven och därifrån försöka hitta vänner och ett sammanhang där en behövs.

Illustrationerna är gjorda av den japanska illustratören Fumi Koike. Det är rätt enkelt och lekfullt skildrat samtidigt som det finns många detaljer att titta på. Det lilla molnet förekommer på varje bild och hens känslor speglas väl dess ansikte. Barnen jag läst boken för fascinerades över att de såg att bilderna var målade. Jag vet inte om det är pensel- eller penndrag men det ger liv åt berättelsen på ett väldigt fint vis.