Malmöpoeten Emil Ahlbertz senaste diktsamling är ett till utseendet tunt och vackert häfte med känsla av gamla tiders morgontidningar. På framsidan står att finna allehanda texter, däribland en om hur boken fick namnet Insändarpoesi:

Glädjande nog ska en Sthlms-kritiker ha karaktäriserat Ahlbertz dikter som “insändarpoesi”, en genre kritikern idag anser ha kommit på skam.

Här blir en hugad läsare förstås än mer nyfiken. Hur låter egentligen denna insändarpoesi? Var det sant som Stockholmskritikern skrev?

Ahlbertz verkar hursomhelst ha tagit fasta på utsagan och gjort något kreativt av den. Poesi kan, som bekant, ha sin upprinnelse i lite allt möjligt och dess språngbrädor kan vara nog så oansenliga detaljer. Enskilda ord eller uttalanden som görs i förbigående (eller sätts på på pränt i text) kan växa och bli en hel diktvärld – något som Ahlbertz visar i denna svit. Det görs med stor lekfullhet och med glimten i ögat men också, kan man ana, med en del allvar bakom det poetiska hantverket.

“Efter en idé av Lina Hagelbäck” står det innan själva dikterna tar vid. Det gör förstås något med min läsning och jag letar omedvetet efter fraser eller stycken som tyder på inspiration från nyss nämnda poet.

Två frågor uppstår också ganska tidigt i läsningen. Vem är duet som diktjaget tilltalar i texterna? Och vem är det egentligen som skriver i den här berättelsen? Det är nämligen inte alldeles självklart.

Våldsamma nätter.
Ett men befäster vår poesi.

Dessa rader för med sig en sorts oro men klarlägger också något om den relation vi får följa. För nog är det en relation det rör sig om. Här har vi ett spel mellan två människor; en förälskelse, besvarad eller inte, ansatsen skiftar mellan sidorna.

Diktens du verkar lika sorgesamt som flyktigt, men är på samma gång lockande eller rent av beroendeframkallande. Dynamiken mellan de två parterna speglas väl i Ahlbertz bilder. De är “odjur”, duet sover ruset av sig “översnöad” och “torkar bort sorgefåglar/ ur ögonvrån”, medan jaget kommer till duet “med väskorna” och “ser genom dårskapens nyckelhål”. Ja, här är en bildrik poesi, som ibland balanserar på gränsen till det stereotypt romantiska, helt i enlighet med idéen om ”insändarpoesi” som en sorts ensliga, schablonartade försök till kontakt eller att sammanfatta en årstid eller ett skeende. (Om det nu är vad insändarpoesi är, jag är inte så säkert på det, men det är åtminstone en spontan association man kan göra inför begreppet).

Men i Emil Ahlberts diktvärld är detta förstås ett medvetet grepp och bilderna i sviten är väl sammanhållna. Ibland blir det också särdeles vackert och allvarsamt i sin stillhet:

Vill gå med dig
vidröra råkornas flykt
tills de dör ut
i det självklara ljuset.

Här tycks det som att råkorna dels står för det flyktiga men också för det oroliga eller mörka. Jaget vill gå bredvid, kanske lugna och röra också vid det svåra duet (eller relationen) bär med sig.

Nog finns här trots att boken är kompakt ett par strofer eller rader som skulle kunna strykas. Men i stort är det är imponerande hur mycket Ahlbertz lyckas skriva fram på de få sidor som boken upptar. Likaväl som en relation mellan två människor går det att läsa Insändarpoesi som en förälskelse i själva poesin eller skrivandet. “Vart du än går/lämnar du fragment av dikter/efter dig” heter det på ett ställe och “Ordflätorna/ är knytnävar.” eller “Din tvångsmässighet/plöjer upp lavendelstroferna”. Vem är det som skriver egentligen? Jag måste upprepa den frågan igen för mig själv, för jag är fortfarande inte säker på det.

Mot slutet skriver Ahlbertz “Du styckar upp solen” och “Det överstrukna havet”, något som jag läser som en blinkning till skrivprocessen – det eviga styckandet, petande och redigerandet som en poet kan tampas med. Och jo – på vissa sidor anar jag inspirationen från Lina Hagelbäck, som i den lekfulla sammansättningen i ord som “fiolflingor” och “citrondrömmar”. Det är snyggt och framför allt roligt att läsa.

Precis som alla förälskelser förändrar eller dödar något i en, om så bara något litet, lämnas jaget i Insändarpoesi med sina plågor “mot en allt äldre sol”. Det är ett stiligt avslut på en historia, en förälskelse i skrivandet som säkerligen kommer att återupptas.