Brittiska deckare har framför allt varit en tv-genre för mig – möjligen med undantag för Agatha Christie. En ganska spretig genre, visserligen, där det finns de som är riktigt bra (som Happy Valley eller Scott & Bailey) och de som mest är just trivsamt brittiska, med förtjusande små byar, vackra skogar eller karga kuster, och spännande dia- och sociolekter (som Morden i Midsomer). Några är till och med både bra historier (med bra skådespelare) och vackra omgivningar, som Shetland och Ett fall för Vera, båda baserade på böcker av Ann Cleeves.

Romanserierna om kriminalarna Vera Stanhope respektive Jimmy Perez har jag inte läst, även om jag funderat på det. När så Cleeves härom året kom med en ny bokserie, om ytterligare en kriminalkommissarie, hoppade jag däremot på tåget. North Devon-serien inleddes med Albatross, och nu är kommissarie Matthew Venn tillbaka i Häger.

Här kallas han till en mordplats där en äldre man hittats mördad i sin dotters glasateljé, huggen med en stor skärva från en av dotterns handblåsta vaser. (Jomen, det är lite Midsomer över den scenen, faktiskt.) Ingen vet vad han hade där att göra mitt i natten, men strax innan var han på fest tillsammans med en av Venns kollegor, Jen Rafferty. Han bad att få prata med henne om något som Jen uppfattar som ett polisärende, men hon har druckit lite för mycket, och det blir inte av. Nu är det för sent.

Jen är inte den enda som rört sig i samma kretsar som mordoffret, Nigel Yeo, en före detta läkare och numera ordförande för en alltmer konfrontativ patientorganisation. Matthew Venns make, Jonathan, driver det lokala kulturhuset och är väl bekant med konstnärerna på gården där Nigels dotter Eve har sin ateljé. Det är ett rätt speciellt ställe, med en rik mecenat som inhyser såväl konstnärer och deras arbetsplatser som en familj som faktiskt driver jordbruket. Nigel Yeos mord blir inte det sista i sammanhanget.

Jag är förtjust i Cleeves tidigare huvudpersoner, den egensinniga Vera Stanhope och Jimmy Perez med sina trassliga familjerelationer. Venn föll jag inte riktigt i farstun för. Han är så tillknäppt, med sin bakgrund i någon sorts frireligiös sekt, och så fantastiskt medelklass med sitt fina hus vid havet och sin lyxigt matlagande, konstälskande make. Såhär i andra boken har emellertid både han och maken vuxit till och vunnit över mig. Kollegan Jen kämpar med ensam vårdnad om två tonårsbarn. En annan kollega, Ross, är mera old school-snut, lite frånsprungen av tiden. Han kommunicerar inget vidare med sin fru och har lite till övers för kommissariens mer finstilta, intellektuella stil. Mitt i alltihop unnar jag Matthew hans trygga medelklassfamn att komma hem till, och uppskattar en kommissarie som inte ständigt är på väg att dränka sina sorger och sig själv med dem.

Det här är en klassisk brittisk pusseldeckare i lite uppfräschad tappning. Inte direkt otäck, men smart konstruerad, definitivt i Christies anda. Det är spännande fram till slutkonfrontationen, även om historien inte stannar i minnet särskilt mycket längre än så. Möjligen med undantag för den där scenen med glasskärvorna.