Omslagsflikarna och baksidestexten på Min är hämnden, den senaste romanen av Marie NDiaye, innehåller textutdrag som nog ska väcka läsarens fasa. Vid lanseringen av thrillerromaner brukar marknadsföringen svänga sig med liknande lockbeten. Eftersom jag har läst Marie NDiaye tidigare tänkte jag att läsningen skulle ge mig något mer. Min gissning hamnade rätt. I romanen presenteras […][...]

Den stora teatern får en ny chef och en kvinnlig regissör får hedersuppdraget att göra Hamlet som den första föreställningen under hans programläggning – som teaterchef ärver man vad andra planerat så det är först efter ett tag man kan göra sitt eget avtryck. Det är både en dröm och en enorm utmaning att ta […][...]

När adopterade Maria efter många års sökande till slut hittar sin chilienska mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt I Den uppgrävda jorden får vi följa Maria. Hon gräver inte bara i sin egen bakgrund utan blir också en av de ledande personerna i den grupp […][...]

Vi får träffa Antonio. När boken börjar är han bebis, en mycket stor sådan. Han föds i forna Jugoslavien och är redan från början otroligt stark. Som tolvåring kan han dra upp träd med rötterna, utan att använda händerna. Det är allt vi vet om hans barndom. Kanske är hans föräldrar gigantiska skogshuggare? Eller så […][...]

Nu är det blomstertid. I en vanlig svensk skogsslinga har blåsipporna avlösts av vitsipporna och snart är det liljekonvaljernas tur. En lägenhetsinnehavare som jag kan verkligen uppskatta att få strosa lättjefullt i denna prakt utan en enda minut med trädgårdsspade i handen. Att låta lättjan infinna sig är viktigt för min återhämtning. Men det finns […][...]

Än en gång önskar jag att jag hade lärt mig att åtminstone läsa tre takter av baksidestexten INNAN jag skriker ”juhu, den tar jag!” eftersom jag läst något tidigare av författaren som jag verkligen gillat. I det här fallet hade jag, som större delen av västvärlden, läst Ett litet liv och som jag minns det […][...]

I den här boken vill journalisten och författaren Amat Levin lyfta fram personer som sällan uppmärksammas tillräckligt i historieskrivningen, nämligen – som titeln formulerar det – svarta (med vilkea Levin menar afrikaner och ättlingar till afrikaner i diasporan runt om i världen). Boken försöker inte ge något helhetsperspektiv på Afrikas, eller på svartas, historia, utan […][...]

Lempis far är dement men börjar minnas saker från förr. Han är på polisstationen i reservatet och har anmält sin försvunna hustru. En återkommande och för poliserna tjatig händelse. Det har nämligen gått flera decennier sedan hustrun försvann, och nu hör man av sig till dottern, som kanske kan vara ett stöd för den sjuke […][...]

Mikael Petersen är riksdagsman för Moderaterna. Han är gammal nog att ha vuxit upp utan datorer. Men nu är en tid då var och en kan vara sin egen publicist i sociala medier, ocensurerat. Konkurrensen är förstås stenhård om uppmärksamheten, men den som gör på rätt sätt kan gå från inga följare till tiotusentals på […][...]

Den milda redaktören Lykke Andersen är anklagad för mord. Hon som är så lugn och medgörlig. Vad kan ha hänt ute på det lyxiga familjegodset Evigheten? Där bor hon med sin make Gabriel som är en hyllad författare och deras umgänge är fyllt med vilda partyn med förlagskollegor. Parallellt med att Lykke grips för mord […][...]