När jag för första gången höll ett människohjärta i handen, försökte anatomitutorn istället rikta min och mina kurskamraters uppmärksamhet mot njuren. ”Njuren är ett sofistikerat organ med många funktioner”, menade han. ”Hjärtat är bara en simpel pump.” Med åren har jag kommit att förstå honom bättre, men då tyckte jag att det var ett bisarrt uttalande. Hjärtat jag höll i mina behandskade händer var stort och tungt och kallt, och ingen njure kunde komma i närheten av magin det utstrålade.

Anna Grönlund är läkare, och har forskat kring stamceller och regenerativ kardiologi, och hennes debutroman Av kött och blod speglar en del av den där känslan av hänförelse som jag hade när jag höll i mitt första hjärta. Om inte specifikt för hjärtat, så för kroppen i allmänhet, och dess minsta beståndsdelar i synnerhet:

Celler är obeskrivligt vackra. I varje liten byggsten finns ett mikrokosmos, en underbar totalitet, en laburintisk väv av signalvägar och proteiner.

Det känns passande att en författare med en kärlek till de små byggstenarna, och sätten det går att manipulera dem till att göra som vi vill, debuterar med en roman som är ett bygge av anteckningar och kommentarer. Grönlund skriver in sig själv i berättelsen, låter den handla om hennes arbetsplats, om hennes forskning. I förordet skriver hon: ”Detta manuskript består av transkriberade delar av fyra anteckningsblock samt, efter förlagets önskemål, en beskrivning av de omständigheter kring vilka de kom i min ägo.” Lite senare skriver hon: ”Jag var där, det hände på min arbetsplats, och jag trodde det ändå inte.” Hon hänvisar till originalhandlingar i Karolinska Insitituets arkiv, komplett med diarienummer, till (illegalt införskaffade) journalhandlingar, och till tidningsartiklar.

Berättelsen handlar om ett experiment, som bär med sig tydliga ekon av Macchiariniaffären. En karismatisk gästforskare vid Karolinska Institutet vill använda stamceller för att reparera trasiga hjärtan, och tänjer flitigt på forskningsetiska gränser på vägen dit. Berättarperspektiven växlar – vissa avsnitt är skrivna i författarens eget namn, om hur hennes doktorandtjänst plötsligt blir fördröjd när forskarkollegan Johannes Lönnroth tar sitt liv genom att hoppa från en av Karolinska Sjukhusets balkonger. Det hävdas att hans hjärta slogs ur kroppen vid fallet, vilket förstås är anatomiskt omöjligt. Resten av texten utgörs av fragment från olika anteckningsböcker, en slags dagboksanteckningar, skrivna av ”Rosa”, en student i litteraturvetenskap som jobbar extra som bemannings-undersköterska och inleder ett förhållande med Johannes. Hon sticker sig på en nål från en forskningspatient, och blir sedan allt sjukare både psykiskt och fysiskt. Berättelsen utspelar sig mot en fond av stamcellsforskning, men fokus är egentligen Rosas kaotiska känsloliv, och det är väldigt väl skildrat. Rosa har en fyndig självironi i sin berättarröst, som när hon beskriver varför hon gav upp sitt exjobb i litteraturvetenskap:

Egentligen skulle jag ha skrivit examensarbete i litteraturvetenskap. Men jag var less på hela den humanistiska fakulteten och föreslog att jag skulle göra en dekonstruktiv genusvetenskaplig analys av klottret inne på uniersitetets herr- respektive damtoaletter. Det var mitt sätt att peka finger åt systemet. Jag tyckte jag var cool och anti och så jävla reaktiv. Men min handledare blev alldeles eld och lågor över mitt nyskapande projekt och började snacka om ”poetiska rum” och så vidare. Så då fick jag för mycket prestationsångest och det blev inget. Ingen examen. Ingen framtid. Ingen planering.

De båda berättarjagen är påtagligt lika varandra, på en nivå där de ibland blir svåra att skilja åt. Jag bläddrar fram och tillbaka för att komma ihåg vem som sa vad. Jag tror att det är avsiktligt, för ofta följer avsnitt på varandra, där berättarna gör liknande reflektioner, och vid ett tillfälle skriver till och med Grönberg: ”Men när jag var i henne slapp jag åtminstone min egen vämjeliga tillvaro. Min ensamhet. Fantomarmarna. Rosas texter höll mig samman, jag kunde låta mig vara hon, om än tillfälligt, för att inte allt skulle sluta existera.” Likväl är det förvirrande ibland, och jag hänger upp mig på detaljer som vem det var som snattade hallonvinäger, och om det var från en butik eller från Johannes. På samma sätt frustrerar det mig att vissa trådar lämnas utan uppföljning: en polisutredning påbörjas men fortsätter aldrig. En USB-sticka med de där filerna från KI:s arkiv blixtrar förbi, men skickas vidare till SVT utan att läsaren får ta del av innehållet. Om manuskriptet är en samling av information från olika källor borde väl samtliga källor finnas representerade, inte bara omnämnas i förbifarten? Andra otydligheter som att Johannes ibland presenteras som läkarstudent och ibland som narkosläkare bryter också illusionen. Likväl är det en medryckande vacker, trasig, stökig berättelse och det säger något om bokens dragkraft att jag nästan överväger att skicka en förfrågan till KI:s registrator för att se om det kanske trots allt finns några hemliga forskningshandlingar under diarienummer 2-2121/2121.