Recension

: Eurotrash
Eurotrash Christian Kracht
2022
Ersatz förlag
9/10

Utflykt med mamma i taxin

Utgiven 2022
ISBN 9789188913432
Sidor 189
Orginaltitel Eurotrash
Översättare Anna Bengtsson
Först utgiven 2021

Om författaren

Född 1966 i Schweiz. Debuterade 1995 med romanen Faserland (sv. övers. 2014) och är en av den tyskspråkiga litteraturens mest hyllade och omdiskuterade författare. Han har bland annat tilldelats Schweizer Buchpreis och Hermann-Hesse-Preis år 2016 och ingick bland de nominerade år 2017 till International Dublin Literary Award. I dag är hans verk översatta till 30 språk.

Sök efter boken

Det är inte mycket jag vet om andra länders inrikespolitik och trender. Ofta bygger mina föreställningar på en begränsad rapportering i medierna. Ibland kan jag få en mer nyanserad bild av vänner som bor i andra länder när de delar med sig av personliga tankar kring vardag och fest.

När jag läste Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht var det som att återknyta kontakten med en person jag lärt känna för så där tjugo (trettio?) år sen. Låt oss säga att den här personen mestadels bott i landet Schweiz.

Berättarjaget bär samma namn som författaren och ska besöka sin mamma som nyligen fyllt 80 år. Inledningsvis vet han inte varför han blivit kallad att hälsa på just nu. Varannan månad har han lovat sig själv att hälsa på och det här är inte någon av dessa visiter.

Christian verkar allt annat än munter inför att möta mamman. Hon som återkommande hamnar på psykisk klinik men låter sig skrivas ut igen till den egna lägenheten i Zürich. Hon har lätt till de alkoholspetsade dryckerna. Dessutom finns ett familjearv av annat slag som Christian känt av så länge han kan minnas. Morfar var nazisten som aldrig ångrade någonting, pappan blev rik på en blandning av smartness och fifflande. Uppväxtens kringflyttande mellan hus i olika delar av Europa och internatet i Kanada präglar livet som vuxen:

Jag levde i det förflutna, i de senaste tjugofem, trettiofem åren, som kändes som om de inte bara hade ägt rum utan var evigt presenta. Det förflutna var alltid mycket mer reellt och elastiskt och närvarande än nuet.

Orden kring familjearvet och skamkänslorna tycks leda in i ett evighetsmörker. Det egendomliga är att jag känner helt tvärtom. Christians verklighetsbeskrivning blir något av det mest hoppfulla jag läst. För precis innan kindpussarna tre gånger omväxlande på mammans kinder vågar han tänka:

Kanske skulle jag i dag verkligen kunna tala med henne, kanske skulle jag i dag inte vara tvungen att låta mig styras av det förflutna, kanske skulle jag i dag lyckas att verkligen acceptera hennes tillstånd, inte bara låtsas, och så för en gångs skull inte försvinna i minnets bottenlösa kaninhål, utan vara mottaglig för ögonblicket, för hennes vansinne, som jag helt enkelt kunde vara öppen för.

Sen blir det åka av. I bokstavlig mening. Mamman och sonen gör en resa, där en taxichaufför tar dem till Bern, Gstaad, Genève och far förbi Zürich flera gånger. De leker med idén att åka till Afrika, eftersom mamman alltid velat se zebror men i nästa stund ska de göra sig av med tusentals francs. Ge bort dem! Bränna upp dem! De gnabbas med varandra och inte kan man påstå att de förstår varandra heller. Däremellan måste Christian byta ut stomipåsen på mammans mage.

Längs vägen uttrycks svidande omdömen om Schweiz. Hur denna nation har låtit människor skydda sina ekonomiska tillgångar oavsett deras härkomst. Att älska berg eller hata dem. Den satiriska effekten som uppstår när skrönorna sammanblandas med verklighetens politiska beslut borde väcka min oro men jag orkar inte längre – det är bara att inse att jag aldrig kommer att begripa mig på vare sig livet, historien eller aktuell storpolitik.

Den svenska utgåvan har sannolikt fått den vackraste formgivningen bland alla? För det första är omslagets savannfärger med en zebra en fin blinkning till mammans dröm att besöka Afrika. För det andra är det tankeväckande ledmotivet innanför pärmomslaget utformat i en båges form, i allt mindre bokstäver: In girum imus nocte et consumimur igni.

Efter läsningen är jag … omtumlad, tror jag. Christian Kracht har utformat en text som både är lekfull och metafiktiv men som ändå tar modern, familjens bagage och det egna jaget på djupaste allvar. En form som gör att allt verkar kunna falla på plats. Bättre än så kan jag inte förklara läsupplevelsen som den blev för mig.

Lena Nöjd

Publicerad: 2022-04-05 00:00 / Uppdaterad: 2022-04-04 02:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8757

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?