I en värld härjad av pandemin rör sig ett diktjag in bland träden, söker sig in under träden. På så vis får jaget, och läsaren, tillgång till en drömsk dimension präglad av helgonbilder, gudomlighet och myter när trädens essens får blomma ut i olika former. Det är storslaget, rituellt och mässande, men det finns också utrymme för lekfullhet och simplare iakttagelser; i trädet finns hela universums formbarhet.

Jag såg ett träd är Eva Ströms tolfte diktsamling och den går på många sätt i Edith Södergrans tecken, inte bara titeln som ju är hämtad från en av Södergrans dikter. Här finns också den eftertänksamma tonen och det högstämda språket som Södergran använde sig av, men också motiven känns igen: människan i förhållande till gud och helgon, att försöka förhålla sig till en värld som tycks omöjlig att förstå. Med det sagt är Jag såg ett träd i allra högsta grad ett eget verk; det södergranska – precis som det hejvilda lånandet från andra litterära verk – är hos Ström en medveten intertextuell lek snarare än en ambition att verka helt i någon annans anda. På så vis understryks lekfullheten, eller kanske sökandet efter rätt bilder, i samlingen. Ström tillåter sig själv att stanna upp i andras verk – ofta en diktrad, och veckla ut dem för att hitta fram till vad hon vill säga. Det finns en tidlöshet i det som binder samman vår nutid: pandemin, politisk villrådighet, med grekiska myter och medeltida helgon. Detta blir tydligt främst i samlingens tidigare dikter, som till exempel En pandemi går över världen:

En pandemi går över världen
av trädälskare
Inte bara Dafne flyr i lagerns klädnad
människor söker sig också till träden, flyr in under barken
för att låta sina ådror få susa av sav. (…)

Tyvärr är det något som skaver i det här greppet; det grandiosa språket, de ibland nästan pliktskyldiga referenserna till myter och gudar fungerar fint i samlingens senare dikter som har rört sig från vår verklighet idag. Men när nutidens gråa värld plockas in och ska fungera på samma plan blir resultatet lite krystat, snudd på pretentiöst. Kanske handlar det till viss del om att man som läsare är så urbota trött på allt som förknippas med pandemin att det inte spelar någon roll hur den beskrivs.

Överlag är Jag såg ett träd en klassisk, vacker diktsamling, präglad av klassiska grepp, fylld av ödesdigra stämningar och med ett språk som spunnet silke. Den som tröttnat på experimentell postmodern poesi kommer bli överlycklig av att få ta del av detta gedigna hantverk.