Vad stort det är när ett nytt barn kommer till världen. Mellan en vuxen och en liten uppstår en känsla som närmast kan liknas vid en stark ström inombords. Den häpnad som finns i Erik Lindorms dikt Lyckans minut, är fint beskriven. Läs den gärna här på Litteraturbankens sida.

I bilderboken Älskade Kulu har inuitiska-kanadensiska artisten Celina Kalluk gjort sin version av denna i många fall så omstörtande upplevelse. Inledningen berättar om solen som ger barnet en bädd av värme och strålar av ljus. Vinden ger kunskap om vädrets makter och när den susar vidare berättar den för alla djur att den charmerande Kulu är född.

Du hade många sällsamma och storslagna besökare!
De delade tankar och känslor med dig, och önskade dig lycka,
Bedårande Kulu.

Något ordinär poesi, kan en läsare tycka inledningsvis. Men på de följande sidorna får läsaren vidga sina associationer från det slitna ordet lycka. Lyckan uppstår inte ur intet utan egentligen består den av många olika saker. Djuren ger därför gåvor till Kulu, som handlar om att tro på sig själv, odla sin givmildhet och förmåga att hjälpa andra. Ibland är det läge att vara spontan och andra gånger känna glädje i att avsluta vad man påbörjar.

Texten har sina förtjänster i själva budskapet men förlorar däremot på rytmen. Personligen kommer jag ur takt i läsningen så att jag faktiskt börjar längta efter ett klassiskt versmått. Trots många omläsningar tycker jag inte att dikten lyckas stå på egna ben.

Jag gläds desto mer åt bildspråkets musikalitet. Illustratören Alexandria Neonakis fyller sidorna i bokuppslagen med kraft för att återge vidsträckta arktiska landskap. Färgerna frammanar havsdjup där det mänskliga ögat inte uppfattar botten. Silhuetten av ett djur förlängs i många av bilderna – nästan som att bilden sjunger mjukt. Min favoritbild är uppslaget där sälen och fjällrödingen simmar och hur deras spår i vattnet getts flera nyanser av blått. De har en böljande smidighet och klarar havets kyla. Kulu omges i stället av värme, och jag kan se framför mig hur en vuxen parallellt med högläsningen boar in barnet inför nattens sömn. Vi kan låtsas att täcket är isbjörnsmammans famn, eller hur?

Tillsammans lyckas bild och text förmedla alla möjligheter som erbjuds när människan lever i samspel med jordens element och naturens djur. I Kulus värld är de arktiska djuren och landskapen närmast. Myskoxen är inte hotfull, bara jordnära. Blickar som riktas uppåt ser den oändliga rymden.

Litteratur från Arktis är inte så vanligt men jag vill minnas att Nordiska Rådets litteraturpris år 2021 tilldelades Niviaq Korneliussen för romanen Naasuliardarpi (på danska Blomsterdalen)? Inget av biblioteken jag besöker har köpt in den men kanske är det bara ett förbiseende som åtgärdas snart?