En tonårskille kliver in i en hiss på sjunde våningen. Sextio sekunder senare stannar hissen på markplan, och det är dags att kliva av. Egentligen är det vad som händer mellan första sidan och sista i Jason Reynolds roman Long way down.

Samtidigt händer såklart en hel del. För varje våning kliver det på någon i hissen. Någon som inte borde kunna finnas där på riktigt. Någon som är död, men som inte borde vara död.

I byxlinningen bak har Will, som tonårskillen i hissen heter, en pistol instoppad. Den är inte hans, eller var det åtminstone inte nyss. Den var hans storebrors, Shawns. Nu är Shawn död. Hans blod fläckar fortfarande asfalten där Will och hans kompisar spelade basket. Alldeles nyss, innan skotten. Innan ambulansen. Innan polisens avspärrningsband och frågorna Will inte ens kan uppfatta.

När Will kliver in i hissen vet han tre saker. Det finns regler.

No. 1: Crying.
Don’t.
No matter what.
Don’t.

No. 2: Snitching
Don’t.
No matter what.
Don’t.

No. 3: Revenge
If someone you love
gets killed,

find the person
who killed
them and …

kill
them.

Det är bara det att personerna som kliver in i hissen på varenda våning mellan Wills hem och hämnden har saker att säga om de där reglerna. Om konsekvenserna.

Reynolds poetiskt koncentrerade berättelse fungerar ovanligt bra som serieroman, helt kongenialt tillsammans med Danica Novgorodoffs mjuka och samtidigt brutala akvareller. Det är fullkomligt hjärtskärande hur bilderna bokstavligt talat låter världen slitas i bitar när Shawn blir skjuten. Skriken, skotten skär över sidorna.

Precis som de gjort genom Wills liv.

Och hissen öppnas på markplan.