Emily Carroll är en kanadensisk serietecknare och illustratör som ofta gestaltar skräck i olika former. Runt Halloween 2010 blev hennes webcomic His Face All Red viral och sedan dess har hennes berättelser och böcker vunnit flera priser – men för mig är det den webb-baserade berättelsen Margot’s Room som fortsatt att vara hennes starkaste.

Första sidan börjar med en dikt, som också fungerar som karta och vägledning till berättelsens trådar:

first he gave me flowers
& second I made her a doll
But third he’d be gone for hours
& fourth we hit a wall.
LASTLY THERE WAS BLOOD
(rich & raw in the light of the moon)
I can’t forget
I will always regret
what happened in
MARGOT’S ROOM

Bilden på första sidan, en bild av Margots rum, har flera ingångar till berättelsen i form av diktens flowers, doll, gone (kanske mindre uppenbar men vi det laget har väl läsaren börjat hänga med på upplägget), wall och BLOOD.

Varje tråd tar läsaren steg för steg genom en ganska klassisk skräckberättelse med mörker, ensamhet, blod, en stor dos mystik och en suddig gräns mellan verklighet och dröm. En ung flicka vars pappa just har begravts träffar en man som börjar uppvakta henne och snart gifter hon sig med honom. Han har fantastiska blå ögon. Det får en dotter, Margot, men lyckan ska inte vara utan snart blir dottern sjuk och hon överlever inte.

After Margot left us,
my husband began spending more time
in the village
for work

I spent much
of my time
alone

Men berättaren, mamman, har sett väldigt ensam ut redan när Margot levde och egentligen ända sedan berättelsens början. Och något händer med makens blick, de blå ögonen, de är inte desamma och mamman känner inte längre igen sig i dem.

De olika trådarna tar lite olika vägar – antingen neråt eller åt sidan, eller slingrandes i ett slags zick-zack-mönster. Läsaren kan inte veta riktigt vart det ska ta vägen, vad som väntar runt hörnet är hela tiden oklart och ibland är det svårt att urskilja till och med vad som finns rakt framför ögonen.

Vad händer med en osedd, isolerad människa? Och var går egentligen gränsen mellan människa och monster?