Alle har en bakside heter den svenskfödda barnboksförfattaren och illustratören Anna Fiskes bok om kroppen på originalnorskan. Nu handlar boken visserligen inte bara om kroppens ”baksida” – och verkligen inte alls i någon sorts metaforisk betydelse – men det finns en nyckel där ändå, i det allt inkluderande. Alla har vi en kropp.

Kropparna kan se olika ut men alla kroppar är bra, är väl bokens sympatiska credo. Fiske illustrerar glatt och tokroligt långa kroppar, korta kroppar, smala kroppar, tjocka kroppar (förlåt, ”kraftiga”) unga kroppar och gamla. Vi får veta att man växer, från pojke och flicka till man och kvinna.

Texten är kort och sparsmakad, vilket gör att de ord som finns får stor tyngd. Ibland undrar jag varför författaren valt just de fraser som hon valt, till exempel när det gäller just det där växandet:

Pojkar blir längre, bredare, får mer muskler och går upp i vikt.

Flickor växer också på längden, får bröst och bredare höfter.

Varför får inte tjejerna lika uttryckligt gå upp i vikt? undrar jag i mitt stilla sinne.

Sen kommer en sida om hur bröst kan se olika ut, och ett uppslag om mens. Om pojkars könsmognad inget mer. Därefter återkommer kön först som hastigast när det ska kissas, och vi får veta att ”Kvinnor sitter ner och kissar” medan ”En del män står upp och kissar”. Var det så viktigt att köna här, undrar jag. Kunde man inte bara få göra olika lite i allmänhet?

Låter jag gnällig är det nog för att den här boken, liksom föregångaren Göra barn: så går det till, har hyllats så för sin inkludering. Jag har helt enkelt höga förväntningar. Och det finns mycket fint i den. Varma, roliga bilder som poängterar hur bra kroppen är, fast den kan se lite knasig ut. Hur mycket den går att använda till, och hur mottagaren, barnet, har rätt till sin egen kropp. Ingen får ta på en om eller på sätt som man inte vill.

Men jag kan inte riktigt hålla med om att den är så allom inkluderande. Här finns visserligen några personer i rullstol – att köra rullstol lyfts också fram som den första av roliga saker som kroppen kan göra – men det är också märkligt tyst om varför någon till exempel sitter i rullstol. I den allmänna rörelseglädjen försvinner att alla ju faktiskt inte kan röra sig på samma villkor. Den som inte känner sig bekväm i sin kropp eller i ett av två förväntade kön ramlar liksom mellan sidorna.

Detsamma gäller den som inte kan dela upp sin mat i ”Vardagsmat som vi äter ofta får vi energi av” och ”Iblandmat”, som är onyttigheter som potatischips, pommes frites och godis. Jag önskar att alla barn kunde känna igen sig i det, men undrar om de gör det.

Kanske ställer jag väl höga krav på en bilderbok för 3-6-åringar. Kanske kan en bok inte lära dem allt de behöver veta om kroppen och livet. Kanske räcker det med att få se lite tokigt olika ut, och skratta tillsammans åt att alla pruttar.