Samtidskonsten kan för många te sig som ett mysterium: vad gör den, varför, och – kanske framför allt – hur ska man förstå den?

Maria Lind, curator, skribent och pedagog, försöker närma sig dessa frågor i Konstringar, en bok som har ambitionen att vara en sorts guide för gemene man till att förstå samtidskonsten. I ett förord förklarar hon sitt syfte: att göra konsten tillgänglig för den som upplever den som otillgänglig. Detta för att samtidskonsten enligt henne är en viktig lins att beskåda nutiden genom:

Faktum är att jag inte känner till något bättre sätt att försöka förstå och utvidga livet i början av det nya milleniet än att vara nära den samtida konsten. Därför vill jag diskutera den bortom de professionella kretsarna.

Lind tar sig an detta ambitiösa projekt genom att lyfta tjugo olika konstverk som producerats under 2000-talet och lämnat ett särskilt avtryck hos henne. Dessa presenteras i kronologisk ordning sett till när de såg dagens ljus, men är även indelade i fyra olika kategorier som Lind menar slår an några av samtidskonstens olika riktningar: Abstraktion, Handavtryck, Rapportering och Tillsammans.

Att läsa guiden från pärm till pärm är att bli duschad av idéer, intryck och grepp; det är på många sätt en omtumlande upplevelse. Lind menar dock att boken med fördel kan läsas så som man läser en uppslagsbok, eller en diktsamling, man kan dyka ned i ett verk i taget när andan faller på. På så vis kan boken bli en återkommande närvaro i vardagen, samtidskonsten alltid inom räckhåll.

Verken som Lind valt ut är potenta och mångfaldiga, lika omöjliga att sammanfatta i en mening som nutiden själv. Något de har gemensamt är dock att de på olika sätt vill forma eller förklara den verklighet vi lever i, vare sig det handlar om mineralutvinning i Namibia eller annekteringen av Krim. Det blir mycket tydligt att samtidskonsten fungerar i och i förhållande till den samtid vi lever i; konsten är – precis som Lind vill mena – en särskild lins att titta på den genom.

Linds beskrivningar och förklaringar av verken är tacksamt pedagogiska, och som relativt okunnig av samtidskonst och dess olika yttringar känner jag mig inbjuden i sammanhanget. Frågan är dock om det är tillräckligt. Även om ambitionen att tillgängliggöra är tydlig, är det inte alltid helt lätt att ta till sig texten och förstå de idéer som presenteras, eller hur Lind har nått fram till sina tolkningar. Till viss del förblir samtidskonsten därmed höljd i dunkel. Samtidigt finns det en uppenbar risk att verkens omfång och nyanser skulle trubbats av om Lind förenklat sina beskrivningar och tolkningar i ett led till – det är en balansakt som Lind lyckas med, men inte fullt ut.