De är båda från Zanzibar, de två berättarna i romanen By The Sea. De möts igen i Storbritannien i mitten av 1990-talet. Den ena är nyanländ asylsökande i 60-årsåldern och den andra har arbetat många år i London som professor i litteratur.

Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.