Varför vet svenskarna så lite om samer? Varför vet jag så lite om samer? När jag läser Mats Jonssons serieroman känner jag igen mig i hans frustration. Jag har själv samiskt påbrå men visste till för några år sedan knappt något om den delen av mitt ursprung.

Jag har funderat på alla böcker jag vill göra, och inser att det är mycket möjligt att jag hinner dö innan jag hunnit klart. Så det är väl bäst att börja på den viktigaste nu, innan jag ångrar mig.

Mats Jonsson genomför den stora och svåra uppgift som han tagit sig an mycket grundligt. Om detta vittnar 340, tätt tecknade och inte minst tätt textade sidor. I hans serieroman När vi var samer varvas kortare sammanfattningar av viktiga skeenden i samernas historia med lite längre berättelser, där personer ur Mats Jonssons eget släktträd används som karaktärer för att gestalta samernas levnadsvillkor under den aktuella perioden.

På det här sättet leder han läsaren från forskningsrönen om de äldsta bosättningarna som hittats i norr, som sägs vara 10 600 år gamla, till vår egen samtid. (Aarevaara, som byn heter där fynden gjordes, ligger för övrigt granne med min egen hemby Kihlangi.) Här finns mycket att lära om hur den svenska staten, ofta med benäget bistånd av kyrkan, på olika sätt har plågat det samiska folket. Mats Jonsson tecknar så att även den mest inkrökte svensk kan förstå något om hur samer har haft det de senaste århundradena. Han tecknar girigheten som ligger till grund för den misslyckade silverbrytningen i Nasafjäll, aggressiviteten bakom kristnandet av samer och försöken att utplåna den samiska religionen, och inte minst de senaste två hundra åren av paternalistisk kulturhierarkisk rasism som föder fram det rasbiologiska monstret med skallmätningar, gravplundringar, stöld av lappskattelanden och mycket, mycket mer.

Men Mats Jonsson beskriver också hur samernas relativa självständighet gentemot den svenska staten ändå varade rätt länge, eller i alla fall lika länge som de pälsverk som samerna tillhandahöll var värdefulla för handeln med resten av Europa. Trots att samerna under vissa perioder beskattades av tre olika länder så hade de ett stort mått av frihet jämfört med övriga medborgare. Och från den svenska statens sida var man länge mån om att inte behandla samerna allt för illa av rädsla för att de då skulle flytta till Norge.

Parallellt med det historiska berättandet skildrar Mats Jonsson också hur hans undersökning påverkar honom och hans närmaste omgivning. Han tecknar sin besvikelse när han upptäcker att hans släkt inte är fjällsamer, bara skogssamer. ”Var är den exotiska romantiken i det?” I en annan bildruta citerar han psykoanalytikern Nicolas Abraham:

Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter, skapat i vårt inre.

Mats Jonssons jakt efter den förlorade samiskheten och en bortglömd historieskrivning, är perfekt läsning i vår rotlösa tid. Många av oss som, helt eller delvis, mist kontakten med vårt ursprung (oavsett om det är samiskt, finskt eller något helt annat) kan känna igen oss i huvudpersonens tvivel, uppgivenhet, ilska och skam. Och kanske också i den inövade instinkten att hålla mörkret på armlängds avstånd.

Däremot är det inte alltid lätt att hålla ordning på de olika perspektiven, hänga med i de kronologiska hoppen eller bena ut namnen och släktrelationer som vindlar sig fram genom seklerna. Jag saknar karaktärsförteckningarna som ofta förekommer i ryska romaner. Rätt ofta tar också texten över på bekostnad av bilden. En förståelig och kanske också nödvändig prioritering med tanke på allt som Mats Jonsson vill säga, men synd om man som jag uppskattar hans mer grafiskt generösa bildrutor.

När hundratals år av händelser och människoöden komprimeras för att få plats i en enda bok så måste historiska skeenden också förenklas. Jag reagerar bland annat över att Lars Levi Laestadius gärning enbart beskrivs i negativa termer. Visst medverkade han till att samiska gravar skändades i rasbiologins namn men hans bidrag till historien som botaniker, författare och predikant går inte att avfärda så lättvindigt. Men någonstans måste man börja. Och jag hoppas att När vi var samer kan bli den inkörsport som svenska folket så väl behöver för att tillgodogöra sig fler berättelser om det samiska folkets historia och erfarenheter.

Läs När vi var samer med dina lite äldre barn, eller ge bort den i julklapp till din faster. Mats Jonssons berättelse förtjänar att spridas. Häromdagen blev den dessutom nominerad till Augustpriset, så vad väntar du på?