Efter att ha sett intervjun med Kerstin Ekman i tv-programmet Babel ställer jag mig frågan om tv-programmet har mer sikte på författaren som känd person än på böckernas innehåll. Tv-redaktionen verkar drabbad av en personfixering som kan jämföras med lättsamma veckotidningarnas journalistik.

Författaren Kerstin Ekman har i många år bidragit till svensk litteraturs olika genrer. Debuten kom med spänningsromaner. Därefter har hon i sitt författarskap behandlat Sveriges samhällsomvandlingar ur ett kvinnoperspektiv dels i kvartetten Kvinnorna och staden som rör sig i Katrineholm, dels i trilogin Vargskinnet med huvudsaklig placering i Jämtland.

Produktionen omfattar inte bara romaner som är hyfsat kända för den läsande allmänheten, Ekman har också valt sakprosan som uttrycksform. Där hittas böcker som exempelvis Gubbas hage och Då allt var levande och lustigt. Hon förbinder nutiden med 1700-talets naturforskare på ett informerat och engagerat sätt.

Boken som är aktuell hösten 2021 (och som initierade till tv-intervjun) har titeln Löpa varg. Den är kort till formatet och skriven i en vardaglig prosa med en 70-årig pensionerad jägmästares erfarenheter. Här ges inte plats för någon skönmålning av samtiden. Pensionärens tankar kring betydelsen av sin egen yrkesutövning får ett kritiskt skimmer.

Intervjun motsvarar inte vad jag förväntar mig av en kulturredaktion på svensk television. Kaffekopparna och bullarna står mellan intervjuare och författare. De flesta av intervjuarens frågor rör det konkreta planet i romanen, såsom skildringen av ett långt äktenskap och varghatet som är en realitet i Sverige. Ekman nämner i förbigående hur varghatet kan liknas vid xenofobi – men tråden lämnas hängande.

Men för tusan, hojtar en röst i mitt huvud. Ställ några relevanta frågor om exempelvis temat rannsakning i stället. Gör några jämförelser med tidigare böcker i Ekmans produktion. Be Ekman berätta mer om sina tankar kring det växande avståndet mellan människa och natur.

Ibland gullas det med författare. I mitt tycke är det fel väg och i fallet Ekman är det rentav respektlöst. Hennes bidrag till svensk litteraturkonst ska ställas i ljuset av den samhällsomvandling som har pågått under hela hennes författarliv. Syftet ska inte vara ett ensidigt hyllande, snarare en belysning utifrån ett mångårigt och brett författarskap.

Litteratur som väcker funderingar är värd mer än gullande kring författaren som person.