Det är inte första gången Anna Fohlin Mattsson skriver om sexuella övergrepp. Men till skillnad från i de tidigare romanerna skildrar hon ämnet i diktform i sin senaste bok.

På många sätt är det en väldigt rak poesi vi får i Ur arbetsboken – en pamflett; sviter. Texten befolkas av mängder av röster. Det är de utsatta flickornas röst, förövarens röst, förläggarens röst, vännernas och familjens röster, de som arbetar på centret för incenstöverlevare och så vidare. Men där rösterna ofta är klara förblir det underliggande ämnet just underliggande. Här har vi en bok om incest där själva övergreppen sällan eller aldrig skrivs ut. Fohlin Mattsson kretsar i stället runtomkring det svåra. I omgivningens reaktioner, efterlevandet och överlevandet. Det visar sig vara väldigt effektivt. Som läsare lämnas jag åt mina eventuella förkunskaper, erfarenheter och associationer. Det bli förstås en smärtsam, men också vacker och svindlande läsning:

en liten flicka säger
jag kan inte dö

en liten flicka säger
när jag trycker knytnävarna mot ögonlocken
ser jag havet inuti huvudet

Precis som namnet antyder är det också en arbetsbok om skrivandets villkor och de premisser som styr bokförlagens urval kring utgivning.

Min före detta förläggare sa
du kan inte fortsätta att bara skriva om dig själv

Ett romanmanus blir refuserat och diktjaget frågar sig vad det egentligen är att skriva om “sig själv”? Är det inte vad vi alla gör, mer eller mindre?

kvinnan på stödcentret för incestöverleverare sa
det är mig du har skrivit om

kvinnorna på stödcentret för incestöverleverare sa
det är oss du har skrivit om

Vad betyder det att ha varit utsatt, att ha överlevt en erfarenhet så smärtsam att man inte kan närma sig den utan att kräkas? Vad betyder det att bli sedd och trodd, att läsa eller höra andras berättelser och veta att man inte är ensam?

Fohlin Mattsson ger själv svar på många av bokens frågor och litteraturen i stort gör det hela tiden. Så fort erfarenheten lämnar hjärnan, kroppen och blir litteratur, utgiven eller ej, upphör den att vara bara en persons upplevelse. I samma stund som läsaren går in i texten och ögonblicket av igenkänningens ”det där är ju jag” uppstår, bir det mindre viktigt vem som är avsändare. Sanningen finns i läsupplevelsen; den delade erfarenheten. Och den delas alltjämt av många.

Med andra ord kan detta “att skriva om sig själv” knappast vara ett problem vid utgivning. Det vet diktjaget i Ur arbetsboken också. Andra mekanismer styr.

incestöverlevaren som gör litteratur
av sina erfarenheter
tilldelas samma låga status
som horan, dåren och den hemliga älskarinnan

Redan tidigt i boken nämns #meetoo-rörelsen som ett avgörande skifte där sättet vi talar och skriver om sexuella övergrepp ska ändras för alltid.

efter #metoo
blir dessa oskrivna regler
förhoppningsvis historia

efter #metoo
kommer vi att skriva nya regler
i en öppen och synlig bok

Jag tolkar det som att dessa rader skrevs mitt under den brinnande rörelsen, när #metoo var som mest uppmärksammat hösten 2017. Och jag kan inte låta bli att tänka, såhär fyra år efteråt, att visst har väl den där boken öppnats en aning?

Nyligen såg jag ett inslag från Bokmässan där författarna Anna Kölén och Elise Karlsson diskuterade #metoo och övergrepp i litteraturen i ett väldigt öppet samtal.

Deckarförfattaren Sofie Sarenbrant kom för inte så länge sen ut med Munkavle, en berättelse som bygger vidare på hennes som sommarprat om de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn.

I Frankrike gav Vanessa Springora förra året ut Samtycket, en bok om det hon som tonåring utsattes för av författaren Gabriel Matzneff. Och juristen Camilla Kouchier kom ut med La familia grande som har skapat ett nytt #metoo-upprop (#metooinceste) i samma land.

Är det tillräckligt? Inte på långa vägar. Men i ett retrospektiv får Ur arbetsboken mig att greppa efter hoppet.