Många gånger har jag öppnat romaner med inledningsscener där någon träder fram som har varit med om något speciellt. En bra början gör att berättelsen griper tag och jag vill veta mer om personernas liv och platserna där romanen utspelar sig.

Romanen kan växa ytterligare om något brännande tema flikats in i handlingen eller om en oväntad vändning ger drastiska konsekvenser för någon av romanfigurerna. Beroende på handlaget hos författaren har en roman möjlighet att rymma både djup sorg och innerlig glädje.

I romanen Inställd resa till Sabarmati finns en intressant person, nämligen adoptivflickan Meera – som fick tilltalsnamnet Fatima när hon kom till Sverige. Direkt efter studenten satte hon sig på tåget för en lång resa. Hennes närmaste anhöriga är släktingen och gymnasieläraren Lykke som under en tid stod för mat och rum åt Meera/Fatima när adoptivföräldrarna inte klarade det. Meera/Fatima har inte kontaktat Lykke på flera år efter sin avresa och det väcker nyfikenhet. Inledningen av romanen gör nyfikenheten större för Lykke har precis stapplat hem efter att ha blivit nedslagen när hon var ute med sin hund. Vad har egentligen hänt?

Författaren Majgull Axelsson har i sitt författarskap återkommande gett röst åt människor som är i underläge. Hon har flera gånger behandlat ämnen som är långt ifrån banala. Man kan inte heller beskylla Axelsson för att vara ointresserad av att vilja skildra vad som sopats under mattan i den svenska historien. Även i den här romanen förekommer ett varierat utbud av människor som inte fångats upp av samhällets trygghetsnät.

Det är dock lite överarbetat den här gången. Det spretiga persongalleriet är sannolikt en av förklaringarna. En annan förklaring är de inre monologerna som pågår hos var och en på sitt håll. Det ältas i en märkbart enformig ton med utropstecken, frågetecken och retoriska frågor. Jag tycker det är osannolikt att en alkoholiserad präst, en ung taxichaufför samt Lykkes granne och väninna skulle fnysa på samma sätt i missunnsamhetens dimma. Varje människa har ett unikt uttryckssätt och alla spetsar inte ilsket sitt språk med svordomar när de betraktar sitt förflutna.

Jag saknar inte bara skiftningar i figurernas inre monologer. Handlingen innehåller gott om omskakande händelser men är för snabbt avklarade. Den framrusande farten i skildringen är till nackdel för personporträtten, samhällsbeskrivningen och försöket att gestalta utbredd vardagsrasism. Att det dessutom dyker upp en allvetande berättare som underskattar läsarens förmåga att dra egna slutsatser är inte heller särskilt lyckat.

Allt detta kunde jag konstatera redan under den första tredjedelen av boken. Pliktskyldigt läste jag ändå ut hela romanen men på det hela taget var jag egentligen ganska ointresserad av hur det skulle gå för temperamentsfulla Lykke och flyende Meera/Fatima med flera. Synd på sätt och vis för jag hade så höga förväntningar.