Recension

: Kometkarta
Kometkarta Lina Hagelbäck
2021
Bokförlaget Lejd
10/10

Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång

Utgiven 2021
ISBN 9789185725618
Sidor 102

Om författaren

Lina Hagelbäck är född 1971 och bor i Stockholm. Hon har en fil kand i spanska och litteraturvetenskap och arbetar som frilansjournalist. 2013 debuterade hon med prosalyriska Violencia, som fick god kritik och blev nominerad till Borås tidnings debutantpris. Hon har sedan dess gett ut både prosalyrik och dikter. Kometkarta är Lina Hagelbäcks sjätte bok.

Sök efter boken

Poesi är någonting som många tror är krångligt. Men enligt mig är det precis tvärtom. Poesi är självklar och öppnar världar. Och eftersom det finns en sådan bredd så är jag övertygad om att det finns poesi för precis alla. Jag vet treåringar som uppskattar Tomas Tranströmer.

I Lina Hagelbäcks Kometkarta möter vi ett känsligt men samtidigt stormigt diktjag. Det är en person som känner in omvärlden på ett knivskarpt vis och samtidigt kräver en hel del uppmärksamhet och bekräftelse. En rätt jobbig men samtidigt charmig jävel för att prata klarspråk. Berättelsen sväller av tankar och svulstiga betraktelser.

Kaningrå himmel som tar
lugnande ser rakt in genom
fönstren: upptäckter som har
med förfluten ångest att göra.
Vitvinsglasen fyllda med
mors smycken, smuggelgods.
Obesvärade lögner magnetiska
laddningar under eftermiddagens
svullna timmar. Vänd på mig.

Här finns en stormig kärlekshistoria som virvlar, bråkar och älskar. Där är också relationen till en omnipotent mamma. Det är en fordrande relation där huvudpersonen vrider ut och in på sig själv för att behaga en krävande och kryptisk förälder. Ibland vet jag inte riktigt vilka ord som är riktade till kärleken eller modern. Det glider lite ihop, men vet ni. Det spelar ingen jävla roll.

Vartefter historien fortgår börjar en karta ritas. En atlas som är proppfull av kometer, månar och andra himlafenomen. Plus det som gör det ännu ljuvligare, nämligen luft. För trots att Hagelbäcks poesi är blommig, tät och på sina ställen rätt tungt lastad så lyckas hon få in luft i sina dikter.

Det här är lyrik som jag gärna läser högt. Det märks att författaren jobbat mycket med hur dikterna ligger i munnen. De låter bra och det jobbas med allitterationer på ett väldigt skönt vis. Så förutom att en rafflande, men samtidigt allmänmänsklig berättelse rullas ut så njuter jag av språket. Dessutom kliver humorn in så skratten finns också i farstun.

Det här är poesi som får mig sugen på att skriva själv. Och det är väl bland det största för mig. Dessutom känner jag bitvis igen mig i min egen barndom och det förstärker läsningen en masse.

När jag var liten gick
mycket tid åt att vara
olycklig och åt att tjyvlyssna
på de vuxnas samtal.
Efter ett vernissage sade en vän
till mor Stackars ditt katatoniska barn.
Efteråt: mor vid staffliet
hur hon talade med sig själv:
Varför fick jag en så beskedlig dotter.
Om hon ändå vore en liten thriller.

Det här är bombastiskt, frodigt och känslosvallande. Det är poesi som jag dras in i och inte kan sluta läsa. Ibland kan poesi vara som en svalkande vind, ibland är det en käftsmäll. Lina Hagelbäck lyckas med konststycket att para dessa parametrar.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2021-09-16 00:00 / Uppdaterad: 2021-09-16 07:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8582

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?