Halldór sitter vid sitt köksbord och äter gröt medan han tittar på arbetarna som gräver ett dike längs hela hans gata för att kunna lägga kullersten. Över den löper en spång fram till hans närmaste granne Gyða som han gått och kärat ner sig i. Han är arbetsbefriad efter ett produktionsstopp på räkfabriken där han vanligtvis arbetar, rastlös, eventuellt lite galen och totalt tafatt inför hur han ska försöka närma sig Gyða.

Här tar Eiríkur Örn Norðdahls varma och humoristiska skildring av livet i en isländsk landsort avstamp, i maklig takt och säker ton. Det är Halldór som berättar, i retrospektiv; om bergen, vädret och lavinerna som härjat i Isafjörður, om turisterna som kommer på stora kryssningsfartyg och rör sig genom staden som en flock får, överallt, ibland in i ens eget vardagsrum. Han tänker på miljöförstöring, räkors varande och icke-varande och lokala kändisar – bland annat gör bokens författare själv ett gästspel i ett av kapitlen, på sina märkliga drömmar om natten, på vad som är verkligt och vad som inte är det. Och så tänker han förstås på Gyða, som han mer eller mindre spionerat på under flera månader, men inte vågar bjuda på middag.

Bron över Tangagata är en säregen bok, där Örn Norðdahl låter språket vara familjärt och nära, men tankarna stora och existentiella. Samtidigt finns också humorn hela tiden nära till hands, inte minst i Halldórs beteende och tankar, men också i berättarstrukturen. Varje kapitel inleds med att en anonym berättare (Halldór i framtiden? Eiríkur Örn Norðdahl själv?) förklarar vad som ska hända huvudpersonen, något som kan läsas som en blinkning till gamla berättartraditioner och storslagna hjälteepos. Det fungerar mycket bra, med tanke på att Halldór är något av en anti-hjälte och helt omöjlig att inte känna för.

Utan att avslöja för mycket zoomas perspektivet ut ordentligt i slutet, och som läsare är jag tacksam över att ha fått ta del av ett människoöde som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen, men som ändå lyckas visa hur det är att vara människa; hur storslaget livet är också i en liten isländsk småstad och vilken skillnad små gester kan göra. Ibland räcker det att uppbåda tillräckligt mycket mod att ta sig över en fem steg lång spång för att hela ens liv ska förändras.