Recension

: En sons historia
En sons historia Marie-Hélène Lafon
2021
Elisabeth Grate förlag
6/10

Oväntat vanligt

Utgiven 2021
ISBN 9789186497811
Sidor 160
Orginaltitel Histoire du fils
Översättare Anna Säflund-Orstadius
Först utgiven 2020

Om författaren

Marie-Hélène Lafon, född 1962, undervisar i klassiska språk i Paris. Hon tilldelades 2016 det prestigefulla Prix Goncourt de la nouvelle. Hennes romaner utspelar sig ofta på franska landsbygden där hon själv vuxit upp.

Sök efter boken

Det dröjer ett tag innan titelns son gör entré i En sons historia, som för att understryka att berättelsen om en persons härkomst och liv av nödvändighet handlar om andra. För även om det är Andrés, sonens, historia är det i hög grad också hans mors och hans mosters, en kort tid hans fars och slutligen även Andrés sons.

André växer upp hos sin moster och hennes man, som han kommer att betrakta som sina föräldrar. Den biologiska modern arbetar i Paris och hälsar på några veckor varje sommar och fadern är en väl förborgad hemlighet.

Vi rör oss framåt och bakåt i tiden men ibland har jag svårt att förstå den uppbrutna kronologin – jag tycker inte att den egentligen tillför något. Det är för uppenbart vilka pusselbitar som ska läggas samman; förgäves väntar jag på en omvälvande omkastning men ingen sådan kommer.

Vid något tillfälle beskrivs en ”livslång jakt” på fadern men det är i så fall en jakt i det inre, liksom bortom texten. Det må vara frågor som är omöjliga att ställa, vägar som är omöjliga att beträda men jakt? Nja.

Det sker något fruktansvärt och jag förväntar mig att det ska genljuda och återklinga. Jag kalibrerar min läsning efter det men författaren låter historien berättas på ett annat sätt. Det storslaget dramatiska blir i stället något lakoniskt.

Det är egentligen något väldigt vanligt över det. Pojken som saknar far och som uppfostras av sin moster må vara ett unikum i familjen men ter sig ändå som en av väldigt många. Familjetrauman som skapar tomrum finns också de överallt. Och det är kanske det som är den egentliga styrkan, ögonblicksbilderna av det som sker i just den här familjen, av tusentals möjliga skeenden. Det levande och konkreta där de enda åthävorna är de språkliga snirklarna.

För språket och beskrivningarna av de små sakerna är det som sticker ut, detaljerna är det som lyfter, som när barnets iakttagelser och funderingar i sin bildrikedom ger en sorts eko av sådant som berättats tidigare i en sorts korthuggen sensualism.

Saga Nordwall

Publicerad: 2021-09-08 00:00 / Uppdaterad: 2021-09-08 06:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8574

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?