En avgörande livshändelse som rubbar vardagen skapar utrymme för reflektion över den del av livet som passerat. Att blicka bakåt och stanna upp i nuet kan bli en del av överlevnaden.  

I Barndomsbrunnen är det Göran Greider som tar oss med på den resan genom sin uppväxt i Vingåker och sitt liv efter att först ha fått diagnosen sarkoidos, en inflammatorisk sjukdom med olika symptom, för att sedan diagnostiseras med malignt lymfom, aggressiv blodcancer. 

Boken innehåller korta stycken som är fragment av minnen och händelser mer än hela historier. Kontrasterna mellan nutid och dåtid är ständigt i fokus. 

Greider faller genom brunnen och jag får känslan av att hans minnen visas som stillbilder eller film på brunnens innerväggar.

Det där ögonblicket när man tror att livet faktiskt är på väg att rinna ur en
Det varade ju ändå bara en halvtimme, trekvart
innan ambulansen kom med dropp, lugnande rörelser
Jordens själva tyngdkraft drog i mig
Känslan av att man verkligen skulle kunna ge efter
och bara låta sig falla genom brunnen
Livet yttrar sig i många halva meningar, döden
i en enda, som vi fruktar 

Barndomsbrunnen innehåller beskrivningar av Greiders barndom i Vingåker. För oss som bott i närområdet är Centralkonditoriet under bron och de krämiga Windsorbröden en klassiker. Gatorna och huset i den lilla orten beskrivs med glasklar skärpa, arbetet på fabriken är en självklarhet och klasskillnaderna på orten uppenbara. 

Vi förflyttas till Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm i nutid. Greider betraktar de kontraster som råder – de nya höghusen i Vasastan med lyxlägenheter. Är det kanske någon som just då tittar ner och ser honom vid sjukhusets taxiparkering?

Boken genomströmmas av Greiders stora tacksamhet över vården han får. Den vårdpersonal som hjälper honom och alltid finns där. Covid-pandemin pågår och han tycker själv att han tar upp en plats inom vården i onödan. Han borde inte vara där. Det finns de som är sjukare. 

Att tilldelas rollen som den svaga utan att kunna påverka är jobbigt för Greider. Han vill inte ta upp en säng på sjukhuset, inte ligga till last. Men när andningen är rosslig och när han knappt kan gå är det bara att kapitulera. Att låta sig bli vårdad.

Men när en sjuk katt kommer till veterinären
sträcker den på sig
piggnar mirakulöst till – har sett det och förvånats
Katten gör så för att den inte vill visa sig svag
Att visa svaghet är att utsätta sig för fara
och jag påminner om katten
Jag märker att jag blir mer självsäker ju mer oroad jag är
Jag föraktar inte svaghet – jag misstror
bara min egen svaghet

Barndomsbrunnen är en fin läsupplevelse -  melankolisk men full av hopp och tacksamhet. 

Greider guidar oss skickligt genom sina upplevelser och tankar i nuet såväl som i den tid som en gång var. Det är en blandning av känslosamma upplevelser, av att inte ha kontroll, av en stark önskan om att bli frisk och av kärleken till familjen.

En riktigt vacker bok att läsa som skapar en enorm tacksamhet även inom mig.