På ön Raxter i delstaten Maine ligger en flickskola, där en slags kontrollerad anarki råder. En smitta har utbrutit bland elever och personal, men inte bara människor är smittade – hela ön är påverkad. Den gör att träden växer för snabbt, och den gör att hjortar blir köttätande. Den påverkar inte unga barn, men de som kommit i puberteten får vitt spridda symptom. Någon får dubbla hjärtslag, någon annan blåsor som spricker och läker om vartannat. När det gäller de tre huvudpersonerna har Reese fått självlysande hår och en silverhand, Hetty ett igenvuxet öga, och Byatt en extra, utstickande ryggrad. Och smittan – kanske hjälpt på traven av flugornas-herre-situationen de befinner sig i – gör dem också mer vildsinta, mer våldsamma. Varje nytt skov ger nya symptom, tills man dör. Vissa snabbare än andra.

Eleverna på skolan, rektorn, och den enda överlevande läraren har inordnat sig i en absurd parodi på vardagsliv. De tränar skytte, och skjuter på allt som närmar sig staketet. Blodiga slagsmål där eleverna bokstavligen biter varandra i strupen utbryter över matransonerna, men rektorn förmanar Hetty när hon glömmer bort att inleda en konversation med ”god morgon”. Ingen får lämna skolområdet utom några få elever – de som tillhör Båtskiftet. De går ut då och då och hämtar proviant som marinen lämnar vid piren. De väntar på att Smittskyddsinstitutet och marinen ska ta fram ett botemedel, men det har gått ett och ett halvt år nu.

Första tredjedelen eller så av Rory Powers Förvildade är verkligen bra. Den komplexa dynamiken av vänskapsband och romantik mellan huvudpersonerna är väl skildrad och full av sextonåringens weltschmertz. Smittan, som kallas för Tox – i obestämd form och med versal som om den vore en person – är komplex och besynnerlig. Hotfull, men kanske inte bara ondsint. Den verkar ha drag av accelererad evolution – symptomen verkar inte bara vara skadliga, kanske är de också anpassningar som kan hjälpa de unga kvinnorna på ön? Och varför klarar sig just dessa tonårstjejer så mycket bättre än vuxna? Öns enda man kunde inte stå emot den över huvud taget. Kan man ana någon form av feministisk underton här? Något om hur unga kvinnors vrede kan hjälpa dem även när den anses ful att se på? Här och där glimtar såna tendenser fram, som när Byatt hamnar i smittskyddsinstitutets labb.

Jag darrar nu när jag inte har filtarna om mig, benen är fulla av blåmärken och tånaglarna spruckna. Våra kroppar såg aldrig konstiga ut på Raxter, men här drar jag ner fållen på sjukhusnattlinnet, sätter mig rakare upp för att dölja den andra ryggraden.

Byatt återkommer flera gånger till att hon inte egentligen vill bli av med Tox. Att den känns som någon form av styrka. Reese gör samma reflektion. Raxter är hennes värld, även om den är dysfunktionell. Världen utanför känns inte så lockande.

Sen går det tyvärr utför. Om du tänkt läsa boken och inte gillar spoilers kan du sluta läsa här. Hetty blir förflyttad till Båtskiftet och får för första gången gå utanför grindarna. Hon märker förstås att ingenting är som hon trott, och att de hon trodde gick att lita på inte egentligen var på hennes sida. Och därefter blir historien plötsligt väldigt långsökt, ologisk, och bitvis osammanhängande. Långa passager ur Byatts perspektiv ska skildra någon form av mellan-dröm-och-vakenhet-tillstånd, men blir bara tröttsamma att läsa. Case in point:

De drar från draperierna och rullar in honom
Sängen mittemot mig vi båda hårt fastspända och jag vem vet det är det gör jag det är bara det att jag inte är här längre
En dimma i huvudet jag är bortspolad jag är i havet och jag känner inget förutom när de sticker mig och låter mig blöda
Det var Teddy jag hade glömt

Konspirationerna avlöser varandra, men är sällan särskilt förvånande. Det förvånande är snarare att huvudpersonerna är så oerhört godtrogna att de gång på gång litar på auktoriteter, även när de vet att auktoriteterna inte är på deras sida.

I slutänden, när det har blandats in både specialdesignad giftgas, en vildsint Tox-påverkad björn, och jetplan som ska bomba ön till smithereens, så har allt det där som var mysigt och spännande och kanske hade en feministisk underton helt tappats bort. Kvar är bara en berättelse som inte håller ihop. Därtill kommer kraftigt bristande medicinsk research, en bristande översättning och bitvis faktiskt rätt tveksam läsbarhet.