I början av Gå med mig till hörnet sitter huvudpersonen Elise hemma och tittar på tv. Katten spinner, maken stökar med något renoveringsprojekt och Netflix tror att de vet vad hon behöver.

Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen.

Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är hon

och det var hon.

Eller vänta. Det kommer en sida innan dessa. Den är tecknad som tre broderade tygstycken:

Elise hade alltid trott

att det var väl

bara att skärpa sig.

Men det är inte så lätt att skärpa sig. För Elise, mitt i livet och med allting ordnat för sig, har blivit förälskad. Dagmar besvarar hennes känslor, men båda är gifta på varsitt håll, och ingen av dem vill riktigt ge upp den trygga tillvaron heller. Eller sluta träffa varandra.

Kanske hade Elise man haft lättare att sätta ner foten om hon kommit hem och sagt att hon var förälskad i en annan man? Nu blir det inte så. Elise lever ett tag i villfarelsen att det går att ha båda delar – tills hon tvingas inse att också maken gått vidare. Men har hon det? Och vad vill Dagmar, egentligen?

Människorna är små och känslorna stora i Anneli Furmarks serieroman Gå med mig till hörnet. Hennes skira vattenfärger fångar något melankoliskt, känslan av att ständigt vara på väg att förlora något viktigt. Samtidigt finns här en kraft, en värme. Elise gråter och slåss med flyttkartonger, dricker vin och skrattar med väninnor. Hennes ansikte löses bokstavligt talat upp i smärta. Hon gör slut och hon kommer tillbaka.

De har skojat om det där, hon och Dagmar. Kulturtanternas Brokeback Mountain. Fast är det så skojigt, egentligen? Om en är beredd att offra mer än den andra? Om det ens är så, eller bara blir så? Hur tar man ansvar för att allting bara liksom blir som det blir?

Är det värt det?