Fram till för inte alltför många decennier sedan fanns i Sverige en lösdriverilag. Den skulle helt enkelt förhindra att människor ”drev omkring” utan att göra rätt för sig, med stadigt arbete och bostad. För den som fälldes för lösdriveri väntade anstalt och tvångsarbete.

Det säger sig kanske självt att den här typen av lagar bara drabbade vissa typer av människor, de på samhällets botten. Den som gled runt och levde flott på andra människors arbete var såklart ingen påtänkt målgrupp.

Varianter på idén om sådana här lagar finns fortfarande runtom i världen, och den känns sällan särskilt långt bort. I debatten kring arbetslöshet och utanförskap av olika slag har jag ofta känslan av att den står och flåsar precis runt hörnet, att någon, som i den gamla Lorry-sketchen, ska ta bladet från munnen och utbrista: ”Jag tycker de ska ha ett STRAFF”.

I Kerstin Loenbergs dystopiska roman för unga vuxna, Säkerhetsklass tre, finns inte precis en uttalad lösdriverilag – det är ju en framtidsskildring – men det finns ett chip. Ett chip som alla invånare ska ha under huden, och där ekonomisk status, medborgarskap, rörelser och allt registreras. Med chippet följer viss trygghet, rätt till vård och liknande, men också skyldigheter. Du måste naturligtvis göra rätt för dig också.

Artonåriga Linn och hennes bröder lever utanför samhället, utan chip. De är på sätt och viss födda till det: deras föräldrar gjorde motstånd mot systemet och försvann. Nu tar syskonen hand om varandra så gott det går, skaffar mat och husrum i samhällets utkanter, tillsammans med andra som av en eller annan anledning valt eller sett sig tvingade att leva så.

Det är inte ofarligt. Utan sjukvård, skyddsnät eller marginaler är man sårbar. Linn har varit sjuk under vintern, och drabbas med jämna mellanrum av väldiga magsmärtor och illamående. Säkerhetstjänsten har också börjat jaga utanförsfolket mer aktivt, och den som flera gånger skurit ut sitt chip ur handen får det istället placerat intill halspulsådern, en fullständigt livsfarlig plats att försöka få bort det ifrån. I romanens öppningsscen har en sjuttonårig pojke precis förblött när han försökt göra just det.

Så gör säkerhetstjänstens en razzia som vänder allt uppochner för Linn. Hon fångas in och ställs inför ett val. Kan hon foga sig i innanförsamhällets krav, åtminstone tillräckligt länge för att få den medicinska hjälp hon så väl behöver? Vad kostar egentligen trygghet?

Säkerhetsklass tre är en framtidsskildring som ligger ovanligt nära vår egen tid, vårt eget samhälle. Den som inte har mycket annat än sin arbetande kropp att erbjuda är ett lätt rov på arbetsgivarnas marknad. Alla måste ju arbeta, och det arbete som erbjuds är ofta lågavlönat och otryggt. ”Bemanningen”, en mängd bemanningsföretag, allesammans med lika hopplösa villkor, präglar de flestas vardag. Hur kan man sätta emot? Man måste ju göra rätt för sig.

Kanske låter det väldigt dystert, men det är spännande och trovärdigt levandegjort (och jo, det finns till och med plats för lite romantik). Krocken sker inte bara mellan Linns innanför- och utanförsvärldar, utan också mellan hennes erfarenheter och andra, mer privilegierade människors, föreställningar om hur samhället fungerar.

I den här nyanserade, verklighetsnära dystopin är svaren sällan enkla eller svartvita.