Varenda jul numera uppstår märkliga bråk. Kanske har ett bryggeri tagit fram en dryck som de kallar ”vintermust”. Någon kommun låter en mörkhyad person vara Lucia. Disney har klippt bort rasistiska stereotyper ur tomteverkstadens leksaksparad.

Somliga blir väldigt arga. De får utlopp för sin ilska i sociala medier, insändarspalter och Ring P1, kanske även vid fikabordet på jobbet.

Vid närmare betraktande är det inte bara julen. Numera exploaterar vissa politiker allt som rör muslimer, i förhoppningen att plocka poäng hos islamofober. Ett moskébygge, en busschaufför som utövat bön i sitt fordon under rasten, elever som kommer till skolan i hijab. Och på samma sätt förhåller det sig med flaggan och nationalsången.

Vi är nog många som tycker att striderna om diverse symboler tar för mycket plats. Visst borde debatten snarare handla om åtgärder mot klimatkrisen, kvaliteten i skolan, finansieringen av pensionerna, resurser till vård och omsorg?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, bland annat förläggare på Timbro förlag, tillhörde själv dem som såg med förvånat överseende på det så kallade kulturkriget. Men eftersom fenomenet fått etablerade partier att svänga 180 grader i viktiga sakfrågor, kan kulturkriget inte längre ignoreras, argumenterar han.

Man kan notera att kulturkrig tenderar att ogiltigförklaras av förlorarna. Just nu är det liberalismen som är på reträtt, medan populistiska, nationalkonservativa och vänsterradikala idéer går till offensiv. En bidragande orsak är otvetydigt att liberaler har underskattat betydelsen av kultur, religion och identitet. Följaktligen har man inte heller tagit debatten på allvar.

Andreas Johansson Heinö erinrar om att striden om symboler är och har varit viktig för minoriteter. Karikatyren av juden eller den mörkhyade har använts framgångsrikt i århundraden. Det är den etablerade makten som har hetsat fram våld för att hålla minoritetsgrupper på mattan och skapa vi-känsla i majoritetsgruppen. Följaktligen är det livsviktigt för exempelvis judar, svarta, homosexuella eller muslimer att bekämpa nidbilderna.

Men det är inte minoriteter som går i taket om SVT tagit bort en vers ur Tennysons nyårsdikt. Det är inte de utsatta som förfasar sig om en person avstår från att skaka hand på praktikplatsen. Nej, upprördheten bubblar fram i majoritetsgruppen. Detta kan vara svårare att förstå. Ska man hysa medlidande med en medelålders man som påstår att hans barndoms jular är hotade? Är de ens hotade, han kan väl fira hur han vill?

Kulturkriget kännetecknas av stora känslor, äkta eller fejkade. Intensiteten är hög, ett enskilt ”fältslag” kan vara över på ett dygn. Gamla perspektiv vänds upp och ned så att offer och förövare tycks byta roll med varandra. I kulisserna anas provokatörer, ibland organiserade sådana. Och flertalet kombattanter slåss med anonymitetens visir nedfällt.

För den som hamnar mitt i tumultet är det verkligen inte lätt att förstå vad som pågår. Det behövs överblick och perspektiv för att bringa reda i oordningen. Andreas Johansson Heinö gör ett försök, inte minst bidrar han med idéhistoriska perspektiv.

1968 och senare Berlinmurens fall innebar årtionden av liberaliseringar och medvetet utmanande av normer. Nu kommer reaktionen i form av nationalism och konservatism. Motrörelsen bärs fram av högerpopulistiska politiker. Delar av majoritetsbefolkningen hakar på när de matas med precis det som de vill höra.

Den liberala ambivalensen inför den mångkulturella verkligheten kan jämföras med den nationalistiska självsäkerheten. Här är svaret alltid enkelt: majoriteten äger en oomtvistlig rätt att känna sig hemma i sitt eget land.

Andreas Johansson Heinö beskriver de övergripande konfliktlinjerna. Han förklarar varför kulturkriget behöver tas på allvar.

På den högsta abstraktionsnivån handlar konflikterna om tolkning och tillämpning av värden som är centrala i alla ideologier. Jämlikhet mellan människor och grupper. Förverkligande och begränsning av individens frihet. Solidaritet med främlingar.

Men att liberaler inte skulle ha tagit kulturkriget på allvar känns en aning missvisande. Snarare har icke-populisterna försökt att bemöta känsloyttringar med fakta. Andreas Johansson Heinö är inne på det också. Men det går inget vidare.

Att bryggeriet försäkrar att det har kvar den vanliga julmusten OCKSÅ spelar ingen roll. Det hjälper inte att påpeka att italienska original-Lucia sannolikt inte var blondin eller att eleverna är lediga från skolan den 6 juni. Nej, det är som att konflikten har ett egenvärde. Således uppmanas läsaren att ta kulturkriget på allvar, men lämnas i sticket om hur.