Recension

: Fosterlandet
Fosterlandet Cecilia Alstermark
2021
Miders
9/10

Den långa vägens fortsättning

Utgiven 2021
ISBN 9789187576881
Sidor 150

Om författaren

Cecilia Alstermark är född 1985 i Småland. Hon debuterade som poet 2020 med Pärlemor, som kretsade kring barnlängtan och en IVF-behandling. Cecilia jobbar som journalist och bor i Stockholm med sin man och dotter.

Sök efter boken

Cecilia Alstermarks nya diktsamling Fosterlandet tar vid där hennes förra slutade. Om Pärlemor, som kom förra året, skrev jag: ”När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående.” Jag syftade på graviditeten som diktjaget just har påbörjat när boken slutar.

Är jag en kropp för dig nu
eller en behållare för vårt barn?

Så lyder de första raderna i Fosterlandet och tonen sätts för den långa och såriga resan diktjaget (och läsaren) har framför sig. Men medan Pärlemor i första hand kunde läsas som poesi fungerar Fosterlandet närmast som en roman, som går att följa från början till slut. Förlaget Miders skriver till och med på sin webbsida att den kan läsas som ”en autofiktiv diktroman”.

När övergår poesi i prosa och vice versa? Det spelar kanske ingen roll. Det som spelar roll är att det ibland är nödvändigt att tala om det som har hänt så långsamt som möjligt, så sant som det är möjligt, så att varje detalj och varje erinring får lysa med sin betydelse.

Miljontals kvinnor berättar varje år i olika former om sina förlossningar och den första tiden med barnet. Själv har jag skrivit om min dotters födelse och tiden däromkring, om de segdragna veckorna efter beräknad födelse och dygnen på antenatalen och förlossningen. Varför? Inte för att jag på något sätt är ensam med mina upplevelser, men för att det ibland helt enkelt är nödvändigt att göra berättelse av verkligheten. För att det är värt att minnas. För att många lever med sina graviditets- och förlossningsupplevelser resten av livet.

På så sätt är jag helt införstådd med den första sviten i Fosterland. Här finns mycket att känna igen sig i, som blir allmängiltigt. Reflektioner kring kroppen avlöses av existentiella tankar om det lilla livet i magen. Oron över om barnet ska stanna kvar och känslan av att tiden fryser när man får en blödning under graviditeten, tror jag också delas av många.

Det är i de följande sviterna som Alstermark skildrar en mer ovanlig erfarenhet. På sidan 45 hugger det till:

Han som älskar mig
ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet
stänger av datorn, vet inte
att han ska diska ur koppen
först fyra månader senare

Hon har en riskgraviditet. Blödningarna blir allt fler. Barnet i magen måste plockas ut redan i vecka 25, när lite mindre än halva den förväntade graviditeten är kvar. De följande fyra månaderna tillbringar föräldrarna på olika neonatalavdelningar. Det blir en ny resa som kännetecknas av en sorts varande utanför tiden. Dagarna kantas av sjukdom och oron över dottern liv.

Jag vågar inte tro
att du ska överleva
vågar inte tänka
att du ska dö

Föräldrarna håller andan. Livet kan inte pågå men inte heller upphöra. Att älska är svårt, att sluta hoppas är svårare. ”Vet bara/ att jag fött dig/ längtat efter dig/ så länge” heter det på ett ställe och jag tänker att tiden, graviditeten och den långa förberedelsen inför den, har gjort något här. Att den kan fungera som ett kitt i relationen för den som länge har velat men ännu inte fått möjlighet att bli förälder till sitt eget barn.

Månaderna på neo både sliter på och stärker förhållandet mellan föräldrarna, vilket Alstermark också skriver om på ett uppriktigt och ofta berörande på ett avhugget sätt:

Han som älskar mig kommer ut från toaletten
Jag hör min röst säga:
Hon fick ett hål i lungan men det gick bra

Det blir morgon
det går att resa sig
Han som älskar mig tvättar mitt hår
drar nätbyxorna över mina ben

Här finns också många ömsinta bilder av det nyfödda prematurbarnet som etsar sig fast i mig. Den lilla, lilla handen som griper efter förälderns lillfinger från kuvösen. En mor som byter blöja på ett barn vars höfter går att lyfta mellan tumme och pekfinger. Rader som låter det förtidigt födda barnen få en självklar plats i litteraturen.

Att läsa Fosterlandet är omtumlande, smärtsamt och samtidigt vackert. Både för att den berör mina egna erfarenheter och rädslor som förälder, men också för att den ger mig en chans att försöka förstå den oerhörda erfarenheten det innebär att vara prematurförälder. Framför allt lär jag mig ännu en gång att vägen till ett barn kan se väldigt så olika ut.

Anna Carlén

Publicerad: 2021-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2021-07-12 02:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8511

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?