Nästan dagligen kommer nyheter om skjutningar. Alltför ofta är det med dödlig utgång. En yngling hittad död i ett skogsbryn, en annan i ett källarförråd.
För 20-30 år sedan inträffade det typiska dödliga våldet i missbrukarmiljöer, med kniv eller trubbiga tillhyggen. Traditionell press var måttligt intresserad, det blev på sin höjd en notis.

Numera utövas våldet i gängmiljö, nära den organiserade knarkhandeln, med skjutvapen i hand. Mängder av detaljer och spekulationer om varenda händelse rapporteras i alla möjliga upptänkliga kanaler på internet – förutom i de vanliga massmedierna. Den som söker sig till Flashbacks trådar om mord eller till så kallade ”invandringskritiska alternativa medier” kan ägna hela sin vakna tid åt det dödliga gängvåldet. Men morden har totalt sett inte blivit fler, det är nyhetsrapporteringen som är mer nischad och närgången.

Tills alla dör handlar om en konflikt i Rinkeby, den mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz. Reportageboken är ett borrhål in i det absoluta mörkret. Ond bråd död och fullständig hänsynslöshet råder. Här, längst inne, är det alldeles tyst mellan skotten. De döda säger förstås inget. Inte förövarna heller, möjligen kan de undslippa sig ett ”inga kommentarer” under polisförhören. Vittnena kniper igen och följaktligen är Polisen hänvisad till teknisk bevisning: fingeravtryck, hackade mobiltelefoner, krutstänk på kläder.

Den grävande reportern Diamant Salihu lirkar med tystnaden. När få vill eller vågar svara på frågor får reportern vara ihärdig.

Jag knackar igen, ännu hårdare denna gång. Hon sa att jag skulle återkomma. Jag låter någon minut gå utan att något händer. Jag tar upp ett anteckningsblock och skriver på en sida att jag vill komma i kontakt med familjen. Jag släpper ner lappen i brevinkastet och går därifrån.

Diamant Salihu fogar ihop bitar av information från en stor mängd olika källor. Förundersökningar, socialtjänstens rapporter, utsagor från föräldrar och syskon, raptexter, tidningsklipp – alltsammans utgör ett jättelikt pussel.

Reporteryrket är multidisciplinärt. Diamant Salihus främsta styrkor tycks vara dels en god förmåga att vinna människors förtroende, dels att han har stenkoll på sitt material även när det blir omfattande. Han är medveten om var det saknas pusselbitar och faller aldrig, vad jag kan se, för frestelsen att fylla i med egna fabuleringar. Läsaren ges också inblick i vad Diamant Salihu vet och inte vet. Det är förtroendeingivande.

Kring våldsspiralen kretsar flera händelseförlopp och fenomen som Diamant Salihu ägnar särskild uppmärksamhet. Khaled, till exempel, vill hoppa av men får inledningsvis inte alls det stöd som hade utlovats. Vincent är ett annat intressant fall: han tycks ha mördats av sina egna. En mängd viktiga frågetecken blir hängande i luften. Ett tredje spår är musiken, den så kallade gangster-rapen. Texterna bidrar i någon grad till att bryta tystnaden kring morden. Polisen har börjat använda materialet i sin kartläggning av de olika brotten.

Är det då ett fullständigt komplett reportage, en given vinnare av Stora journalistpriset? Kanske, men jag saknar några komponenter. Diamant Salihu är återhållsam med miljöbeskrivning och personteckning. Den svenska gängmiljön lånar attribut från hiphop-scenen i USA: klockor, smycken och dyrbara accessoarer. Resultatet blir en bisarr skrattspegel som Döden håller upp mot vårt konsumtionssamhälle. Reportaget hade vunnit på fler skildringar av detta.

I samhällsdebatten tar förklaringsmodeller på temat etnicitet och kultur stor plats, sådan är den nationalistiska tidsandan. Men sociologin erbjuder mycken teoribildning som Diamant Salihu hade kunnat använda för att ge de nakna händelseförloppen en djupare relief. Han har aktivt valt bort det, kanske för att boken är omfattande redan som det är. Jag tvekar om det är en svaghet eller en styrka.

Oavsett vilket: Tills alla dör är ett stycke journalistik av hög klass. Reportaget ger en dyster men nyttig inblick i gängkriminalitetens mörker, en värld som är främmande för många av oss i det välmående majoritetssamhället.