Lydia is dead. But they don’t know this yet. 1977, May 3, six thirty in the morning, no one knows anything but this innocuous fact: Lydia is late for breakfast. As always, next to her cereal bowl, her mother has placed a sharpened pencil and Lydia’s physics homework, six problems flagged with small ticks.

Nej, först vet de bara att hon är försvunnen och den lokala polisen tar inte familjens oro på allvar – tonårsflickor rymmer hemifrån, det brukar lösa sig, men sextonåriga Lydia är inte en sådan som rymmer hemifrån – väl? De kontaktar hennes vänner och en första avgrund öppnar sig, för det är något som inte stämmer. Och så hittar man hennes kropp i sjön de bor alldeles i närheten av och katastrofen är ett faktum.

Lydia är död, och kvar finns föräldrarna, den äldre brodern och den betydligt yngre systern med varsitt tomrum, varsin uppsättning frågor och varsitt dåligt samvete. Långsamt vecklar historien om henne ut sig, som kronblad för kronblad när en blomknopp slår ut, eller snarare blad för blad i en bladrosett, mer än som pusselbitar som läggs, kanske för att det handlar om ett så långt skeende som på något sätt lett hit, till katastrofen, till döden.

Lydias historia är i allra högsta grad hennes föräldrars historia. Fadern James, född i U.S.A. men med kinesiska föräldrar, med läshuvud och ihärdighet som tar honom långt men som ständigt måste kämpa med sitt ursprung och sitt utanförskap och som när en dröm om att smälta in. Modern Marilyn, i sin tur uppväxt med en ensamstående mor som inpräntat livsmålet att gifta sig men som drömmer om utbildning och yrkesframgångar och kämpar för att uppnå detta, och struntar i om det gör henne annorlunda men som ändå inte når ända fram.

Och mellan dem Lydia, som blir till en projektionsyta för drömmar och farhågor, hopp och förtvivlan. Ett lysande centrum som skuggar både den äldre broderns alla framgångar och den yngre systern överhuvudtaget. Det dröjer innan läsaren får lära känna henne och hennes hemligheter; länge är hon den de andra ser henne som, den de vill att hon ska vara.

Det är med stor empati och sympati för samtliga inblandade familjen skildras. Det är inte så att de inte hålls ansvariga för sina handlingar men det är lätt att förstå hur somliga saker blir som de blir, trots att de inte borde. Fördomarna om kön och ras bildar långa slingor av händelser med början i en tid då kvinnor inte tillmättes samma intellektuella kapacitet som män, en tid då blandade äktenskap knappt fanns.

Det är upprörande och frustrerande men mest är det sorgligt – inte bara å Lydias vägnar utan även de andras. Alla drömmar och all längtan som inte når fram, alla ord som lämnas osagda, all kärlek som finns där men som tar sig fel uttryck.